Ur boken Hallands historia II Från freden i Brömsebro till våra dagar, 1959

I avdelningen Industri, handel och sjöfart 1645 – 1800 (författad av Oscar Bjurling)

Under rubriken Hantverket görs följande citat, sidorna 312-313:

”År 1686 fick Arnoult Kempis privilegium på tobaksspinneri i Halmstad. Att det var igång, synes av den i stadens vägarräkenskaper redovisade importen av tobaksblad. År 1699 fick han privilegiet – som dittills gällt bara själva Halmstad – utvidgat till att omfatta hela södra Halland ”där icke någon vare sig i städerna eller på landet skulle äga sälja, handla och köpslaga med någon annan tobak än den som tillverkats i hans spinneri”. Handel med annan tobak var förbjuden. För dessa förmåner var Kempis skyldig att årligen importera så stor mängd tobaksblad att han kunde tillverka 10.000 skålpund god och oförfalskad tobak till billigt pris. Men tillverkningen blev ingen succées. Efter några år lade Kempis ner den. Han tog dock upp den på nytt efter år 1705 men först sedan han befriats från skyldigheten att importera en bestämd kvantitet tobaksblad. I denna form fortgick sedan verksamheten, tills Kempis son, manufakturisten Henrich Adolph Kempis, ville övertaga den. Kommerskollegium stadgade då, att denne skulle tillverka 14.000 skålpund tobak per år. Detta lockade honom emellertid inte.

I Varberg fick borgmästare Hans Hummel rättighet att driva tobaksspinneri år 1699. Han fann det tydligen mindre lönande. Efter något år hugnades en Kungsbackabo med privilegiet, men spinneriet stannase inte länge där utan flyttades (utan tillstånd) till en gård i Onsala av medintressenten, skepparen Anders Börgesson Gathe. En annan Varbergsborgmästare försökte då återföra spinneriet till ”födelsestaden” och det lyckades först helt och sedan delvis. År 1711 utvidgades privilegiet till att omfatta all tobakshandel i hela norra Halland. Spinneriet gick sedan bra i några år men måste så nedläggas.

Under rubriken Hantverket görs följande citat, sidan 354:

”Med tiden skulle hantverket dock överlag bli starkare skråorganiserat. Ganska belysande är förhållandena i Laholm. Där fanns år 1728 inte ett enda hantverkarskrå – de skråhantverkare som fanns tillhörde skråna i andra städer. Men några år senare bildades ett skomakarskrå, sedan organiserade smederna sig och därnäst snickarna. Handskmakarna fick sitt skråämbete år 1761 och tunnbindarna ungefär vid samma tidpunkt eller något senare. Övriga hantverkare anslöt sig successivt till skråämbeten på andra håll.

Ämbetena lämpade sig utmärkt för att agera ”pressure groups”. När en ensam hantverkare klagade, blev det inte alls samma styrka, som när ett ämbete talade med sina insigniers tyngd och i kraft av sina privilegier. Till exempel hade rådmannen Hans Hampe och assessorn Petter Pettersson i Laholm börjat tillverka tunnor för sin egen handelsrörelse med hjälp av ett par gesäller, som de lockat till sig från tunnbindaremästarna. De senares ämbete vände sig då till magistraten under hänvisning till kungliga skråordningen och påpekade på vilket sätt man hade ”förfördelat ämbete som drager skatt och tunga efter sin förbindelse och lagens föreskrift och i anledning därav förmodar sig vara främst berättigade till förfärdigande av silltunnor som ock andra nödiga käriler, särdeles som k. m:ts förordningar om mål, mått och vikt nogsamt understödja ämbetets påstående att varken sådana fuskare böra göra skattskyldiga mästare intrång eller allmogen bör få inkomma med okrönta käril till staden att försälja, utan lärer det egentligen höra till den tillförordnade stadsfiskalens skyldighet att hava kröningsmärket och påse riktigheten därav, varemot det synes vara en orimlighet, att herr rådman Hampe utan förordnande behagat possidera stämpelmästaresysslan, varav han kan göra sig så mycket mera nytta som hans rörelse lärer bestå uti fiske vid göteborgska skärgårdarna”.

Och under rubriken Näringsslöjden, sidorna 366-67:

”I Laholm med omnejd, socknarna Renneslöv, Ysby, Hasslöv och Våxtorp, Karup och Skummeslöv, var man i viss mån specialiserad på strumpstickning. Bland annat tillverkade man damstrumpor ”med granna kilar”. Befolkningen stickade allmänt. ”Barn om 6 à 7 år lika som den åldersstigna käringen.” Kvaliteten var dock inte förstklassig. Strumpstickningen var i avsevärd omfattning en förlagsindustri. Borgarna i Laholm och Halmstad lämnade ut ull till spinning och stickning och betalade sedan arbetet. ”Storföretagaren” på detta område var den tidigare omnämnde assessorn Petter Pettersson i Laholm.”

Och under rubriken Industrien, sidorna 374-76:

”Textilfabrikerna visade sig genomgående vara rätt obeständiga företag. De var utmärkta att förlora pengar på. En smula bättre fundament synes tobaksfabrikerna ha haft. I Halmstad övertogs Kempis´ privilegium år 1727 av handlanden Diedrich von Schoten. Denne ägnade sig dock inte någon längre tid åt att nikotinförgifta den halländska allmogen. Privilegiet att så göra vandrade vidare som ringen i pantleken till näste man, rådmannen Berndt Liedberg. Och denne överlät sedan halva spinneriet till handlanden Lars Gabrielsson, som efterhand blev ensam innehavare till tobaksprivilegiet år 1748.

Råtobaken kunde man med tiden få från egna odlingar. Då fästningsvallarna i Halmstad raserades år 1737, köpte Liedberg och Gabrielsson en stor del av vallområdet och utlade det till tobaksplantage. Produktionen där blev omkring 5.000 à 6.000 skålpund per år under 1750- och 1760-talen.

Tobaksfabriken sysselsatte i början av 1760-talet 16 personer. Anställningsförhållandena torde inte ha varit lysande. Fabriksägarna var ju förbjudna att genom löfte om högre löner eller annat olovligt medel dra till sig arbetsfolk från någon annan fabrik, ej heller fick man i sin tjänst antaga någon arbetare som inte blivit lagligen skild från sin förre arbetsgivare. Man levde i tron på de låga lönernas ekonomi, en tro som säkerligen också varmt omfattades av den utmärkte tobaksfabrikören i Halmstad.

Tillverkningen vid Halmstads tobaksspinneri uppgick samtidigt till ett värde av 7.000 à 8.000 daler silvermynt och bestod huvudsakligen av rulltobak. Mot slutet av 1770-talet hade produktionen dock omlagts till kardustobak, varav framställdes i genomsnitt 18.600 skålpund under perioden 1778-1790. Tobaksfabrikationen lyckades, trots tillfälliga bekymmer, hävda sin existens alltsedan begynnelsen. Men så byggde den också på en last. Och de, som bygger sina finansiella spekulationer på en sådan grundval, plägar inte göra allt för stora felinvesteringar.

På hemmanet Onsala i Kungsbackatrakten drevs till slutet av 1730-talet det så kallade Kongsbacka-Spinneri, som troligen var en fortsättning på det gatheska privilegiet. När detta upphörde, startades istället ett tobaksspinneri i Laholm av den där allestädes närvarande assessorn Petter Pettersson. Den petterssonska fabriken och förmögenheten övertogs liksom familjenamnet – av systersonen, hovrådet Hans Agardh. Fabriksrörelsen fortsattes ända till 1700-talets slut.

I Varberg lyckades tobakstillverkningen sämre än i Halmstad och Laholm. År 1725 fick borgmästaren Johan Pyhlson et consortes rätt att driva tobaksspinneri, som då inte funnits i staden på åtskilliga år. Ett andra spinneri anlades sedan av Gomer Lagerbohm och skepparen och handlanden Stephen Liedberg (privilegium år 1733). Båda dessa företag blev med tiden sammanslagna. Driften måste det oaktat nedläggas år 1765.

De två dåvarande huvudintressenterna, Pyhlson och rådman Jakob Lagerbohm, avgav år 1766 en smått melankolisk slutredogörelse. ”Då avsättningen av den spunna tobaken år efter annat mer och mer avtagit”, hette det, ”så att numera föga någon enda tobaksrulle efterfrågas, har tobaksspinneriet härstädes alltsedan augusti månad sistliden ej varit igång och ha de mesta arbetarna fördenskull varit nödsakade se sig om efter andra näringsmedel, vilket är orsaken (till) att obaksspinneriidkare ej kunnat inköpa inrikes växte tobaksblader, som förut skett, till ansenliga partier, vilka nu till större delen ligga deras ägare till last och onyttiga.” Skulden till det hela lade de på stadens handlande, som i flera år skålpundsvis och mera sålt till allmogen inte bara holländska tobaksblad utan också virginia, samt på skeppare och sjöfolk, som seglade till Holland och därifrån hemförde stora mängder tobak, vilken de avsatte inte bara i staden utan också på landsbygden runtomkring.

Att orsaken till nedläggandet av Varbergs tobaksspinneri inte berodde på minskad tobakskonsumtion framgår av att ett tobakspipbruk, aom anlagts i Varberg år 1751, alltjämt var i god drift år 1766 (fabrikationen uppgick till 1.700 à 1.800 gross välbrända pipor).

Spinnmästaren vid Varbergs tobaksspinneri var tydligen också optimistisk. Han ansökte själv upprepade gånger pm privilegium på tobakstillverkning i Varberg och fick också ett sådant år 1767, låt vara begränsat till snus- och kardustillverkning. Denna rörelse drevs sedan under en följd av år.”

I avdelningen KYRKA , RELIGIÖSA RÖRELSER OCH SKOLA (författat av Gösta Nelson) finns ett kapitel med rubriken 1800-talet och 1900-talets första decennier. Citat följer från sidan 684:

”Den åskådning som de företrädde kom att i stor utsträckning prägla det kyrkliga livet i Halland. Den kyrkliga väckelsen var vid denna tidpunkt en folkrörelse av stora dimensioner, men dess strikt inomkyrkliga karaktär med de legala kyrkliga formerna som enda verksamhetsmedel gör, att det är förenat med svårighet att belägga lekfolkets insats i väckelsens historia. Halland är även i det avseendet de namnlösas landskap. Men några namn ur lekfolkets led må nämnas bland de få tillgängliga, från 1840-talet handelsmannen Ph. J. Hay i Varberg och handelsmannen Jeanne Hedenbergh, likaledes i Varberg samt från en något senare tidpunkt provinsialläkaren Josef Albert Carlsson i Kungsbacka och häradshövding Daniel Fehrman i Halmstad.”

I avdelningen HALLÄNNINGAR I SVERIGES RIKSDAG (författad av Sten Carlsson) finns ett kapitel kallat De fem småstädernas ombud och en underubrik här är Lars Orup och sillfisket. Citat från sidan 739: ”På 1792 års riksdag framträdde handelsmännen Johan Liedberg i Varberg och Carl Gustaf Bernhard Hay i Laholm med en del stillsamma anmärkningar mot det under kriget införda riksgäldsmyntet, som enligt deras mening hade skapat olägenheter för vissa kategorier.”