Linnaeus och Agardh - av Knut Hagberg, 1951

Linnaeus och Agardh - av Knut Hagberg, 1951

Ur boken CARL LINNAEUS – DEN LINNEANSKA TRADITIONEN, skriven av Knut Hagberg, utgiven 1951

Sidorna 52-62

LINNAEUS OCH AGARDH

VAR OCH EN SOM HAR läst de linneanska resorna, vet också väl, att de bland mycket annat också hade stort intresse för det svenska folkets ekonomiska liv och villkor. Linnaeus var också av Rikets ständer instruerad att främst ha blicken öppen för sådant, som kunde vara näringslivet till båtnad; redan vid den första diskussionen rörande statsanslag till Linnaeus framhölls det, att hans resor och rön skulle vara ”till Fäderneslandets nytta”; Manufaktur-Contoiret var det, som fick uppdrag att utfärda reseinstruktion: man menade, att ”där doktor Linnaeus kunde upptäcka något, som vi till våra manufakturer hava nödigt och ej utan stor omkostnad kunna oss utifrån inskaffa, såsom valk- och piplera med mera, som nyttigt kunde vara, så skulle han utav Publico hava ett skäligt Praemium att åtnjuta”.

Nyttosynpunkterna och de ekonomiska perspektiven voro alltså ingalunda försummade vid de linneanska expeditionernas planläggning, och att skildringen av dessa resor kommit att räknas till vår sköna litteratur, det var säkerligen något, som varken Linnaei uppdragsgivare eller han själv från början avsett.

Hur stor vikt man fäste vid de ekonomiska synpunkterna i de linneanska reseberättelserna, framgår av en detalj. I Skånska resan hade Linnaeus på sidan 26 talat om svedjandets betydelse; han visste ju sedan barndomens dar åtskilligt om skogshushållningen. Men det stämde inte med den politiska synen på skogsvården; Hårleman ingrep, och med bitterhet i hjärtat ändrade Linnaeus detta stället om svedjandet till en betraktelse om gödselns nyttighet, som mer föll de maktägande i smaken. Exemplar av Skånska resan som innehålla arket med svedjandet äro också mycket eftersökta.

Det finns en sammanhängande social och ekonomisk syn i de linneanska resorna. Sverige var ett fattigt land; folket led ofta nöd; hårda lagar och grym och seg slentrian gjorde det onda värre. Linnaeus lade märke till industriarbetarnas stora nöd; han berättar exempelvis från Dalarna: ”De alla som söka sitt förnämsta uppehälle genom slipstens hanterande, hinna sällan över 20, 30 à 40 år. (Härav dömer man om änkornas, de omyndiga barnens och hushållets tillstånd.) - - - I kyrkan såg man ett par grå gubbar; men man fick veta att deras profession var skräddare och skomakare och ej att gå i gruvan.” Sådana voro alltså gruvindustriens sociala följder.

Linnaeus hörde till dem, som upprördes av att se andra lida. När han var i Kalmar 1741 försummade han icke fägelset. Han ger denna interiör från den svenska frihetstidens korrektionsanstalt: ”Slavarna, eller fångar, som för grova förseelser blivit dömda att här arbeta på fästningen, sågo vi häromdagen släpa som hästar, men mot aftonen klockan 6 drivas in uti mörka kulor under vallen. Fyra styver bestodos dem om dagen till mans att leva på, men då de arbetat från klockan 6 om morgonen intill aftonen utom klockan 11 till 1, hade ett par styver mera eller 6 styver för dagsverket. Deras elände reste håret på huvudet, vilkas nåd var alldeles borta och som voro dömda till eviga livsfångar.”

Nu är det att märka, att frihetstidens sociala förhållanden i Sverige voro humana i jämförelse med 1600-talet och ännu mer i jämförelse med samtidens i Ryssland eller Preussen. Men Linnaeus menade dock, att bra mycket i det dåtida Sverige var alldeles förskräckligt, och att snabba reformer voro av nöden.

Men med denna ofta mörka syn på de aktuella förhållandena i Sverige kombinerade Linnaeus en stark nationalekonomisk optimism. De Ständernas granskare som togo del av hans reseskildringar fingo säkerligen först och främst det intrycket, att Sverige var ett rikt land; icke så att förstå, som skulle för stunden vår lott vara särskilt god; men så, att vårt land ägde nästan obegränsade potentiella resurser. Det var ett nytt och främmande tal på den tiden. Jag är tyvärr icke tillräckligt kunnig i vårt lands ekonomiska politiska historia för att kunna uttala mig med bestämdhet om i vilken mån de linneanska synpunkterna voro överraskande för hans uppdragsgivare; men även lekmannen på området kan tryggt våga påstå, att de linneanska reseberättelserna gjorde sitt till för att framväcka en ekonomisk optimism.

Storhetstidens Sverige var ett stort och mäktigt, men fattigt land. De linneanska reseskildringarna inskärpte, att i våra provinser kunde man hitta obegränsade naturtillgångar. Det var bara det, menade Linnaeus, att folket icke rätt förstod att begagna dem.

Han yrkade på exploatering av en natur, som på hans tid tycktes ha outtömliga resurser. Han ville lära allmogen att dika ut myrar rationellt, att plantera ädla trädslag, att tillgodogöra sig villebrådet på ett förnuftigt sätt, att begagna de kostbara örter som blommade i backarna. Han beundrade aldrig fattigdomen som ett estetiskt ideal. Han menade att ur brist växer last, lidande och ondska. Hans politiska dröm var den, att vi inom våra gränser skulle göra vårt bästa för att skapa en anständig folkförsörjning. I det hela stod han på merkantilsystemets ståndpunkt, i den mån han nu tänkte över dylika ting; de ekonomiska problemen voro ju ytterst periferiska inom den linneanska tankesfären.

Det är lättare att fastslå, vad det är för slags social önskedröm som fixeras i de linneanska reseskildringarna. Det räcker med ett kort citat ur Skånska resan; det gäller en gård i Wirestad i Småland, alltså i den linneanska fosterjorden Värend, icke så långt från Stenbrohult. Gården heter Vällje. Linnaeaus skriver: ”Vällje, var en bondegård, söder om Wirestads kyrka, som övertygade oss att all sällhet icke alltid är hopfogad med mycken rikedom eller hög ära; ty här sågo vi lantmannens snygga inrättning i husen, förnöjda levnad i bondehyttan, behagelighet i umgänge, att förtiga gårdens gårdens belägenhet, då alla ängar mer liknade de härligaste lundar och de täckaste trädgårdar, än sig själva; sic parvo bene vivitur” (latinet betyder: så väl kan man leva, fast man är fattig).

Nu menade Linnaeus, att det icke var på en slump, den ifrågavarande gården blivit burgen. Här fanns det samband mellan naturens betingelser och den ekonomiska driften. Ofta har han under sina resor glatt sig åt ett sådant samband; vackrast har han nog beskrivit det på ett ställe i Öländska och Gotländska resan.

Det ekonomiska eller politiska eller sociala målet var för de linneanska resornas författare otvivelaktigt detta, att vi i Sverige måtte få en arbetande klass, som kunde stå på egna fötter, som kunde försörja sig själv och bidraga till landets försörjning.

Av jordens arbetare – och det var ju dem han främst sysslade med i resorna – begärde han kunskap om våra naturrikedomar, om åkerns och kreaturens krav, om skogens villkor; han trodde att ett rikt och lyckligt Sverige, lyckligt genom arbete, skulle växa fram.

Och denna linneanska dröm, som ju för resten på många sätt visat sig vara genialiskt förutseende, vårdades främst av Carl Adolf Agardh.

Denne man var – det tror jag man utan överdrift kan påstå – vårt enda stora universalgeni under 1800-talet. Han är nu ganska bortglömd; det har aldrig skrivits någon biografi över honom. Dels beror det väl därpå, att Agardhs levnadstecknare måste ha mycket mångsidiga kunskaper; Agardh gjorde nämligen en epokgörande insats som botaniker, matematiker, universitetslärare, spiritus rektor för det gäng, som Esaias Tegnér tydde sig till, schellingiansk filosof, sedermera liberal teolog, informatör för svenska folket rörande bland annat David F. Strauss synpunkter på Kristus och den engelska reaktionen däremot, nämligen Oxfordrörelsen, som riksdagspolitiker initiativtagare på alla områden, en föregångsman utan like i fråga om vår sociala syn, kvinnoemancipationens representant med djupare blick för verkligheten än Fredrika Bremers, lysande stiftschef i Karlstad och slutligen författare till en bok som Försök till statsekonomisk statistik över Sverige, ett väldigt verk i många band.

Det ligger nära till hands att först fråga sig, varför denne gigant är ett tomt namn för de flesta nu levande svenskar. Dels beror det därpå, att Agardhs domäner voro så vidsträckta. Det är svårt att följa hans spår. Han var också en stor praktisk affärsman; skånsk försäkringsverksamhet och skånska bankinstitut voro i mycket stor utsträckning hans privata skapelse. Det är förvisso mycket lockande, men hopplöst svårt att följa en sådan verksamhet.

Men härtill kommer en annan sak. Sedan långt in på 1800-talet ha vi i Sverige haft en fordran, att stora män skola vara felfria. Vi ha skyggat för en verklighet, som inpräntar den lärdomen, att de som betytt mest ofta varit ur moralisk synpunkt förkastliga personer.

När för ett tiotal år sedan earlen av Birkenhead samlades till sina fäder, framhölls det i en ledande engelsk tidning, (jag vill minnas att det rent av var Observer) att om den döde på något sätt i livet kunnat åstadkomma ett slags balans mellan sina intellektuella resurser och sina moraliska kvaliteter, så hade ingen kunnat hindra honom från att bli den engelska nationens ledare. I fråga om earlen av Birkenhead gällde det mest sådana fel, som hade förstörande inverkan på mannen själv. Han var djupt lastbar, man hans laster rörde bara hans kroppsliga brister; han var alkoholist, han var erotoman, men hans ande var fri och ren.

Bättre förstår man fallet Agardh om man tar sikte på en sådan man som den store Bacon, den empiriska forskningens grundläggare, en av de djupaste och visaste män som existerat. Han var emellertid inte bara filosof utan också politiker, och hann långt som statsman. Han blev engelsk storsigillbevarare och lordkansler. Men man kan knappast utfundera någon gemenhet, något skurkstreck, som Bacon icke begått för att nå detta mål. Som ung man spelade han Judas´ roll mot sin välgörare; som åldrad man och innehavare av Englands högsta ämbete kastade han sig bokstavligen på marken och kysste fötterna på en hovgunstling för att få en favör. Man kan svårligen ur de sämsta nästen hitta en individ, som står så moraliskt lågt som detta bländande geni, vars tankar blivit bestämmande för all den nyare tidens forskning.

Det gäller om Agardh detsamma som om Bacon. Agardh var både lumpen och lysten. Att han var en erotoman, som icke tog några hänsyn, väger lätt i jämförelse med hans lömska intrigbegär, hans allmänna kverulans, hans hänsynslöshet, hans råhet. Ett dåligt hjärta hade han, men huvudet var gott. Och lyckligtvis är det om huvudet vi skola tala.

Och med huvudet, med anden, kan det följa en hel del kvaliteter. Ett kluvet geni som Agardh kan icke bara vara uppriktigt ärlig utan också sublim, när han följer vägar, där hans onda kropp, hans tarvliga ego, icke göra sig gällande.

Carl Adolf Agardh föddes 1785. Hans far var immigrant; en holsteinare, som drev rörelse i Båstad. Sina första bestämmande intryck torde gossen ha fått från grannsocknen, där den gamle fine linneanen Osbeck verkade och lärde.

Han tog examina i svindlande fart. Stor roll spelade nog, att han blev informator hos statsmannen Lars von Engeström. Men hur mycken frivolitet och ondska Agardh än kom i kontakt med under sina betjäntår hos familjen von Engeström och hur djupt lystnaden än kom att trycka trälmärket på han skuldra, så hade han en linneansk frihetskänsla kvar.

Han blev docent i matematik 1807; han blev adjunkt i botanik 1810; 1812 blev han professor. Karriären berodde på von Engeström, och Agardh kom livet genom att vara alldeles för mycket intresserad av magnater som von Engeström. Men medan han speciminerade i matematik och ekonomi skötte han sin linneanska passion. Hans ungdomsbrev till den store botanisten Swartz i Stcokholm berätta om hans egentliga intressen. Bläddrar man i hans brev till Swartz, som bevarats i Lunds U. B., finner man, att hans senaste passion gällde växtfynd. ”Rosae har jag även i år något bråkat med, och därav även observerat några, som jag tvivlade på, huruvida de voro varieteter av Rosa Canina…” Den vanliga tonen i Agardhs ungdomsbrev.

Hans epokgörande forskningar rörande algerna sägas ha betydelse däri, att han så konsekvent sökte tillämpa den linneanska systematiken på detta nyupptäckta område. Hans minnestecknare i Svenska akademien säger härom: ”Genom noggrant anslutande till de linneanska principerna för den formella behandlingen vann detta arbete vid uppställningen av algernas grupper och familjer en klarhet och bestämdhet, som snart måste tränga i skuggan Lamourroux´ nästan samtidigt offentliggjorda, men mera svävande bestämningar.”

Det är alltså tämligen klart, att Agardhs rent naturvetenskapliga forskning helt går i linneanska spår.

Det linneanska inflytandet är inte lika tydligt i hans humanistiska verksamhet. Agardh drack ur många bägare. Han var bland annat djupt förtrogen med den tyska romantikens filosofi. Han kom sedermera att behärska den engelska empirismen och framstegsvänliga utilismen. Och samtidigt hann han genom sin personlighets makt determinera den lundensiska jargongen och Esaias Tegnérs vokabulär.

Men hans djupaste patos, under irringar och vändningar, blev den linneanska traditionen. När han stångat hornen från sig som politiker, när han ödslat med sina geniala idéer i alla riktningar, när luften blev kall ikring honom och när han ville göra en bouppteckning, då blev det linneanska evangeliet hans sista och största kärlek. Biskopen i Karlstad hade sett sitt liv gå i trasor, Tegnér var död, och kring ett brinnande, ödslande snille hopade sig skandalerna. Han skrev: Försök till en statsekonomisk statistik över Sverige.

Vad denna bok betytt som grundläggande faktor för svensk nationalekonomi, kan jag, som sagt icke bedöma. Men jag kan få citera ett uttryck av en av våra allra mest framskjutna bankmän; han sade: Agardhs Statsekonomisk statistik var för oss, när vi voro unga, den stora ledstjärnan.

Men detta inflytande, denna betydelse, på gott eller ont, är linneansk. Hela Agardhs Statsekonomisk statistik är en fortlöpande kommentar till de linneanska resornas synpunkter.

Och det är detta jag skall söka bevisa.

Först kanske man bör dröja vid Agardhs stil som förargade många i samtiden. Agardh var rätt så retorisk; när han var inspirerad lät han stilen gå längre än vad meningen var. Han talar på ett ställe om människans elände i jämförelse med djuren:

”Hon äger ej lejonets styrka, ej hästens snabbhet; hon kan ej flyga som fågeln, kan ej leva i vattnet såsom fisken, utan drunknar där. Hon har icke hundens lukt, icke örnens syn om dagen, icke ugglans i den mörka natten; icke harens hörsel, icke elefantens majestätiska gång, icke apans kvickhet och uppfattning, icke stengetens lätthet och säkerhet i rörelser.”

Både stil och patos äro direkta plagiat på den linneanska föreläsningen om insekters märkvärdighet.

I tredje delen av sin Statsekonomiska statistik talar Agardh om skillnaden mellan söderns yppiga Flora och vårt karga klimat. Järmförelsen blir denna:

”Vi prisa redan i förra bältet lagern, orangeblomman, liljorna och den stolta eken; men vad äro dessa emot de tropiska lagerträden med kanel till bark; och kamfert till kåda; mot baobarberna med sina över tusenåriga hustjocka stamblad; mimosorna med sina fina, varje natt till sömn hopslagna blad; pisangen, med sina dukstora blad och sina brödfrukter; rottingrören, som kasta sig som rep flera hundrade alnar långa från träd till träd; slingerplantorna, som spiralformigt slingra sig upp till topparna av träden, hoppande från det ena till det andra; orchidéer med insektlika blommor växande på trädens bark högt i luften, liksom ämnade de flyga såsom fjärilar; kandelaberlika eller i andra underbara former danade Cactus-arter: euphorbiacéer, som giva mjölk, vilka i vissa arter är mild och drickbar såsom komjölk; trädartade liljeväxter” etc. etc.

Vad har nu detta att göra med Statsekonomisk statistik, kan man icke utan skäl fråga. Svaret är bara: författaren var linnean. Vad han än talade om eller tänkte, måste han när som helst falla för frestelsen att hålla en lång och grann predikan i mästarens anda om växtvärldens mångformighet och skönhet.

Så djupt var alltså den framstående politikern, biskopen i Karlstad, den liberale teologen och kalle politikern Agardh förankrad i den linneanska traditionen.

Men kan man gå vidare och påstå, att hela den samhällssyn, som framlägges i Statsekonomisk statistik, är direkt eller indirekt hämtat från Linnaeus? Agardh har den linneanska optimismen. När han skrev sin stora bok hade visserligen industrien visat sina frånsidor ännu mycket tydligare än när de linneanska resorna kommo till. Agardh rasar i sitt stora verk mot svensk slentrian inom alla områden. Med en fördomsfrihet och ett ärligt mod, som påminna om Linnaeus, går Agardh till storms mot förlegade sedvänjor; särskilt höftigt mot kvinnoförtrycket; han inte bara tror, som Linnaeus, på ett rikare Sverige; han ritar upp konturteckningarna, skildrar landskapets geografiska konturer, ger anvisningen om försörjningsmöjligheterna, och siar om ett rikare, ett lyckligare Sverige.

Men linjen förblir rent linneansk. På många ställen i sitt stora verk söker Carl Adolph Agardh bemöta dem, som undrade över vart han egentligen syftade. Han ville, svarade han, att svensk samhällsforskning, svensk nationalekonomisk forskning, bara skulle ha ett enda ändamål. Det var inte utrönande av ekonomiens allmänna lagar. Det var bara det, att vi borde lära oss under vilka ekonomiska villkor vi kunde existera som självständig svensk nation. Agardh tänkte så högt om Sverige, att han trodde att det under alla omständigheter kunde göra skäl för sig i den europeiska konserten, blott det bevarade sitt oberoende, sin frihet.

Men hans djupaste argument, alla hans väsentliga synpunkter, ja till och med hans lysande stilkonst, hörde samman med den linneanska traditionen.