Ur boken ”Laholms historia - I Kyrka och skola” skriven av Axel Ejwertz, utgiven 1961

Något kring stadskyrkan. Problem fanns på 1700-talet med finansiering av kyrkutvidgning. Författaren klämmer dock i med följande lilla ”drapa” på sidan 41:

”Likväl skulle en enda av stadens borgare ha varit kapabel att bekosta hela kyrkbygget, ja en helt ny kyrka och några stycken kapell till på köpet, om det hade knipit, och ändå haft åtskilliga tunnor guld kvar av allt han förtjänat på jyskebinge och andra affärer. Den mannen var assessorn Petter Pettersson. Och han var inte riktigt ensam i sina branscher. Skulle det kunna förmodas, att kyrkbyggets ständiga sättande på framtiden till någon del berodde på bristande offervilja?”

I ett annat avsnitt om ”Prydnadsföremål och dekorativ utsmyckning” skriver Ejwertz följande på s 51-52:

”Längst ned i kyrkans mittgång hänger en ljuskrona av mässing för åtta ljus. Kronan avslutas nertill med en stor kula, på vilken ingraverats givarnas namn och årtalet för donationen: ”Petter Pettersson – Cornelia von Schoten åhr 1749.”

Assessor Petter Pettersson är ett av de mest framträdande namnen i 1700-talets Laholm, där han i fyra årtionden hade en lika framgångsrik som mångsidig verksamhet. Han kom till staden som tobaksfabrikör 1737, utvecklade rörelsen till avsevärd omfattning och lade samtidigt ut sidospår till en mångfald andra förrättningar, vilka alla han förstod att göra synnerligen räntabla, samt slutade sina dagar stenrik 1776, 74 år gammal. Jag ämnar återkomma till honom i min framställning av näringslivet i Laholm genom tiderna. Hans hustru Catharina Cornelia von Schoten, som var född 1716, avled 1762. Makarna hade haft kyrkans inventarier i åtanke även före donationen av ljuskronan. År 1743 skänkte de till templet en mässhake av röd sammet. Den var prydd med silvergaloner och försedd med givarnas namnchiffer, adligt krönta med hänsyn till fru Petterssons adliga härkomst, samt framställda i smitt silver med ingraverat datum och årtal: ”Den 2 april 1743.” Mässhaken förstördes vid den eldsolycka, som drabbade helgedomen 1802, men monogrammen trotsade lågorna och finns kvar som museala dyrgripar i kyrkan än i dag. Assessor Petterssons frikostighet kom kyrkan till godo ännu en gång. Det var 1763, då han ”af christelig nitälskan för staden skänkte ett helt nytt orgelverk med 7 stämmor”.”

I ett avsnitt om bl a rektor Gylich, finns följande passus på s 277:

”… Hans liv var för övrigt fullt av obesegrade problem, som framalstrats av hans lättvindiga filosofi. Han försökte driva fram skoljordbruket till en avkastning, vars storlek man aldrig sett maken till i Laholm. Men han lyckades endast åvägabringa en makalös ökning av omkostnaderna. En gång var han dock nära att uppnå sin målsättning. Assessor Petter Pettersson hade intresserat de vaknare borgarna i staden för att odla tobak. Bland dem var rektorn, som 1764 hade tobaksodling på ¾ tunnland med ett skördeutbyte av 1230 skålpund (c:a 523 kg.), vilket var mycket bra.”

Ett annat avsnitt är rubricerat ”Pedagogernas klockartjänster”. På sidan 325 står följande att läsa:

”Skolordningen av år 1807, vars livslängd augurerna i kanslersgillet beräknat till fem år, ägde likafullt bestånd till 1820, då den avlöstes av en ny ordning med starkt påbrå från 1649 års odödliga stadga. Den lovprisades för ”den grundliga byggnad, ordning och undervisningsmetod”, som kännetecknade den, och pedagogen i Laholm må pliktskyldigast ha ägnat den ett andaktsfullt studium. Vägledande och stimulerande för intresserade skolmän var också Stora undervisningskommitténs betänkande 1828, där båstadsonen professor Carl Adolf Agardh hade ett uppmärksammat ”Bidrag till de serskilda Skol-Systemernas Characteristik”, i vilket han bl. a. som en av pedagogiens viktigaste grundsatser fastslog ”den successiva förvandlingen av lärarens traditionella undervisning till självverksamhet hos lärjungen själv”, Agardh hade en hel del släktingar i Laholm, som han gästade då och då. Magister Rodehn bör ha träffat honom här och fått tillfälle utbyta tankar med honom i det aktuella ämnet och kanske också delge den store skolsystematikern en och annan karakteristisk glimt av det nya, lancasterartade skolsystemet i Laholm.”

Rubriken på det kapitel som börjar på sidan 421 är: Carl Adolf och folkskolan:

”Den svenska folkundervisningens historia från reformationen till 1809 har behandlats av Albin Warne och från 1809 till 1860 av Klas Aquilonius, i bägge fallen med stor sakkunskap, vetenskaplig ambition och synnerligen uttömmande. Båda arbetena har citerats på flera ställen i mitt notmaterial. Inget bibliotek med självaktning bör sakna dem. Med hänsyn härtill har jag inte ansett mig behöva tynga framställningen med en allmän översikt över ämnet. Den långa historien om hur folkskolestadgan kom till går jag sålunda förbi för att koncentrera mig uteslutande på det lokala källmaterialet.

Men jag kan inte underlåta att nämna, att en av de ledande andarna i det orkestrala förspelet till folkskoleidéns förverkligande hade starka relationer till Laholm. Det var Carl Adolf Agardh (1785-1859), professor (nyskapande vetenskapsman i botanik, matematik och nationalekonomi) i Lund 1812 och biskop i Karlstad 1835, vartill kan läggas morfars post mortem till skalden Gustaf Fröding 1860. Född i Båstad hade han en prominent farbror i Laholm, handlanden, fabrikören, hovrådet och riksdagsmannen Hans Agardh-Pettersson (1740-1788) och en hel rad kusiner. En syster till honom, Christina Eliana (gift Schonberg), residerade på Bonnarp (senare bosatt i Laholm, där hon avled), en annan – Charlotta Lovisa – var förvaltare på Värestorps gård (Bexell, 2, n. u., s. 47: ”Ett hemman i denna by (Värestorp) har handlanden Jürgen Agardh låtit bebygga med ett större stenhus och med däremot svarande ladugårdsbygg-nader.” Vid renovering av bostadshuset för en del år sedan påträffades under tapeterna uppklistrade tidningar från 1799, sannolikt byggnadsåret.) (hon gifte sig med klockaren Petter Settergren i Ränneslöv), och en broder, Jöns Fredrik, var hemmansägare i Köpinge nr 2 (där sonen, blivande astronomiprofessorn John Mortimer föddes den 21/12 1812, (Laholms stads och landsförsamlingars födelseuppgifter i kyrkboken 1794-1833. LLA.) ej i Båstad som felaktigt uppges i alla möjliga uppslagsböcker). Carl Adolf bodde som gosse och yngling samt även senare som student långa tider på Värestorps gård i Ränneslövs socken, vilken tycks ha betraktats som hans egentliga hemvist. (Axel Ejwertz, Pehr Osbecks självbiografier (1960), Årsbok 1960, utg. Av Samfundet Hallands Biblioteks Vänner, s. 22.) Och naturligtvis hade han ofta sina vägar till Laholm, där faderns morbror, assessor Petter Petterssons framgångar på sin tid lockat de båda bröderna Hans och Jurgen Agardh från Sönderjylland över till Sverige. (I Svenskt biografiskt lexikon (1918) behandlas C. A. Agardh i en ganska uttömmande uppsats av förste bibliotekarien A. B. Carlsson; Släkten Agardh är föremål för granskande uppmärksamhet i professor Henry Olssons arbete, Fröding, ett diktarporträtt (1950), s. 64-67; C. A. Agardh s. 35-44, 68, 113.)

Carl Adolf Agardh var en av de första här i landet, som hävdade den statliga folkskolans princip. Han var en hängiven beundrare av den schweiziske uppfostringsreformatorn och pedagogiske nydanaren Johann Heinrich Pestalozzi och anslöt sig till dennes åsikt om nödvändigheten för undervisningen att följa naturens ordning från det enklare till det mer sammansatta. Som ung student hade han haft tillfälle att ta de pestalozziska metoderna i närmare okularbesiktning på herresätet Dömestorp, när han ändå hade sina vägar mellan Värestorp och Båstad därförbi. Den nye godsägaren, överstelöjtnanten Adolf Fredrik Tornerhielm, (Tornerhielm hade köpt Dömestorp 1799 av den jorbruksexperimenterande amiralen och konstfilosofen m. m. Carl August Ehrensvärd. Han var emellertid inte den förste grandseigneuren där på godset, som vurmat för och verksamt främjat en bättre folkundervisning än den officiellt föreskrivna. Hövdingen på Lagaholms slott, Holger Axelsen Rosenkrantz, som 1618 blivit ägare till herresätet, hade inrättat en fast folkskola med särskilt för ändamålet inredd lokal i slottet, som han låtit uppföra. Han var nämligen inte nöjd med den skolbildning, som ordinantian ansåg var till fyllest för folkets barn på landsbygden. För att uppmuntra klockarna i de socknar, där hans gods var belägna, till införande av mer givande kursplaner och framför allt ådagaläggande av större nit om undervisningen ökade hans på deras lön med hela tio speciedaler årligen, vilket var en betydande lönelyftning med hänsyn till dåtida penningvärde. (P. v. Möller, Halländska herregårdar, s. 100; Danskbiografisk Leksikon XX, s. 91.) – Även på Lagaholms slott var en lokalitet inrättad till skola (enl. inventarium 1629 3/9 ingående i länsräkenskaperna, DRA). Om skolan var avsedd endast för slottsbetjäningens barn eller även för gemene mans, är dock inte bekant.) var genomsyrad från topp till tå av pestalozziska uppfostringsidéer och hade på nyåret 1804 inrättat en provskola efter dylika linjer på Dömestorp. Idéerna hade, applicerade på bonddrängar och torparungar nästan genast avkastat fenomenala resultat, såsom Agardh säkerligen fått sig berättat ur godsherrens egen mun och såsom denne entusiastiskt utbreder sig i ett brev av den 17/4 1804 till pestalozzianen doktor E. S. Munck af Rosenschöld i Lund: ”…att metoden kan fullkomnas, men knappast överträffas, att den tjänar till att befordra begreppens utveckling, till att stärka alla anlag hos människan, till att bibringa även de dummaste huvuden en utomordentlig matematisk snabbhet och precision. När man hör en totalt obildad pojke, som begynte den 6 mars och som stundom varit borta från undervisningen, med färdighet deducera geometriska och matematiska elementer, som det säkert skulle ta mig, med mina förkunskaper, ett år att lära…så måste man övertygas om en dylik metods överlägsna fördelar.” Vår unge studiosus fick kanske här det första incitamentet till sin uppskattning av den store schweizaren. Men han tog även starkt intryck av filosofen Johann Gottlieb Fichte, vilken drömde om en national-uppfostran, som skulle bli gemensam för alla samhällsklasser och stånd.

Agardh urgerade, att liksom staten var pliktig att genom skolor utbilda sina ämbetsmän, så hade den också skyldighet att genom skolor utbreda allmän upplysning bland folket. När religionen och kyrkan antogs såsom en offentlig angelägenhet, måste även upplysningen godtagas som en sådan. Erkände man de lägre klassernas medlemmar som människor, så måste de också lämnas tillfälle att delta i utvecklingen. Med om Lessings sköna tankar erinrande uttryck poängterade han, att det väsentliga därvid var stigandet, inte den höjd, som människan nådde. Han polemiserade med bitande skärpa mot sin vän Esaias Tegnér, som i folkskolan endast såg en utkläckningsanstalt för ”bondadvokater, boutredningsmän, lagläsare, tidningshjältar, med ett ord det sämsta en svensk bonde kan vara, halvbonde, ett slags gränsbo mellan högre och lägre samhällsklasser, utan kraft och lust till sitt eget yrke och i ständig orolig ävlan att höja sig därutur”. Tegnér gisslade halvbildningen. Utan att gå in på hans måleriska skildring av en dylik bildnings konsekvenser tillbakavisade Agardh påståendet, att halv bildning vore sämre än ingen, såsom felaktigt. All upplysning måste nämligen betraktas som halv i förhållande till en kommande tids större.

Han hade också stort förtroende för barnens undervisning i hemmen.

Agardh har dock utan all fråga överdrivit hemläsningens betydelse. För sin inre syn har han frammanat den vackra bilden av den gudfruktiga modern, som vid spinnrocken bibringar sina barn de första grunderna i världslig kunskap och religiös förtröstan, en drömbild, en skimrande bubbla, dömd att brista så snart den kom i beröring med den prosaiska verkligheten.”

Ett följande avsnitt heter Det frivilliga folkbildningsarbetets front. Här omnämns på sidorna 431-32 något om systrarna Sörensson:

”En skola för mera välsituerade barn var mamsellerna Sörenssons (bild 50). Den innehades av systrarna Ulrika Lovisa (kallad Ulla, bild 51), f. 1838 4/12, och Jeanette Carolina (kallad Lina, bild 52), f. 1840 11/11, döttrar till handlanden H. S. Sörensson (1796-1852) och hans maka, Maria Christina, f. Agardh (1804-1865). De ägde gården nr 9 (nuvarande Telegrafverket, som har sin nya anläggning på platsen) vid Bagarliden. Undervisningen omfattade de vanliga elementära läroämnena och kvinnligt handarbete. Elevantalet var omkring femton. Som hembiträde hade de en ung kvinna från landsförsamlingen, Johanna Christina Broberg (f. 1832 29/11), som på lediga stunder sattes på skolbänken i akt och mening att uppläras till biträdande skolmamsell, vilket också lyckades. Hon är ett stort namn i barnundervisningens historia i Laholm, där hon var verksam som lärarinna i flera decennier. När ett tillfälle yppade sig för mamsellerna Sörensson att erhålla slöjdlärarinnebefattningen i Skummeslöv, som var förenad med en årslön på 400 kr., antog de denna och lämnde Laholm 1876. Slöjdskolan i Skummeslöv var inrymd i 1874 års skolhus. Adolf Persson nämner dem i sin hembygdskrönika: ”De voro mycket originella och måna om sin värdighet. De tålde ej skämt och höll sträng tukt och herrens förmaning på sina elever. Men säkert lärde de sina elever både spinna och sy. De hade en fosterdotter som hette Tilda Agard. Hon gifte sig med pastor Gunnarsson, som en tid tjänstgjorde i pastoratet. Vid giftermålet flyttade mamsellerna med honom. Stackars präst!” (Adolf Persson, Ur hembygdens krönika (1959), s. 255, 257. Pastor Carl August Gunnarsson (f. 1849), prästvigd 1883, fabrikspredikant vid Rydboholm 1888, gift 1889 med den tjugo år yngre Thilda Agardh (f. 1869).)