Brunnby-släkten

Nedanstående berättelser och hågkomster härrör från bandinspelningar av några samtalsmässiga intervjuer med vår moster Kerstin Agardh under åren 1998, 1999 och 2001. Syskonen Maria och Janne Johansson deltog i träffarna; deras mor Maja var syster till Kerstin.

Vingholtet

Namnet lär härröra från själva platsen och ordet vind, vinden. Vingholtet byggdes upp av Nils och Bengta Christiansson, troligen kring decennieskiftet 1870/80 (tror Kerstin). Ellen föddes 1881. Hon följdes av två syskon, Jakob och Georg.

På Vingholtet fanns förutom Nils och Bengta även gamla mormor Elna (hennes sista år) och Bengtas syskon Sven (”morbror Sven”) och Johanna (”moster Johanna”).

Bengta och Nils Christiansson

Nils kom från Skäret (född 1855, död 1935). Här fanns hans bröder Jöns (dottern Selma och hennes man byggde det hus som de kallade ”Hembygden”) och Petter och de hade också en syster som hette Kerstin. Denna Kerstin var Leonards mor! Moster berättar att Kerstins man dog relativt tidigt och att hon fick kämpa för att få ekonomin att gå runt. Det hände att hon köpte in en hel del fisk, tog densamma på sin skottkärra och gick till Höganäs för att så kunna sälja denna fisk till hugade.

Det är något osäkert var syskonens föräldrarhem låg, men det lär ha varit i Tunbytrakten. Morfar Nils gick mycket på sjön. Ibland tillsammans med sin svåger Sven. Man fraktade gods av olika slag, moster misstänker att det ibland var timmer, men även kol. Sjöturerna kunde gå upp i Östersjön, längs Norrlandskusten, man kunde ibland gå till Finland och Ryssland, Baltikum. Uttrycket ”är du inte snäll så kommer ryssen och tar dig” kunde inte Nils instämma i. Kontakten med ryssarna var enbart positiv. Andra turer kunde gå ner till Tyskland eller över till England eller upp till Norge. Det hände flera gånger att dottern Ellen åkte med ut till sjöss.

När vintrarna var hårda hände det att sjöfarandet fick ligga nere. Då fiskade man istället ute på Skälderviken och nyttjade en helt liten båt. När Nils nådde pensionärsåldern blev fisket än mer viktigt. Han hade en liten fiskestuga i Skäret, med en enkel sovstad och plats för fiskedon. Här sov han under veckan, för att komma tillbaks till Vingholtet under helgen. Vad fick man då under sitt fiske? Moster nämner flundra, spätta, torsk, stenbit, sill, hummer… Uppe vid Vingholtet kunde man ibland se den nästan lite makabra synen av utspänd fisk upphängd i flaggstångens stadgande vajrar. Kunde vara torsk eller flatfisk. Fisk torkades även till lutfisk. Troligen var det någon torskart som användes i detta sammanhang.

Moster kommer ihåg hur morbror Sven kunde komma och berätta om att det ”är alldeles fullt med fisk i hela Skälderviken”. Åter ena annan gång kunde han något frustrerat säga att…”nä, nu finns det inte längre kvar en enda fisk i hela Skälderviken!”

När moster och hennes syskon var barn brukade Nils komma och hämta mjölk nere på gården om kvällen. Samtidigt passade han på att titta inom och berättade för oss barn om bibeln, speciellt var det gamla testamentets bibelberättelser som gjordes levande. Det var vår barndoms sagor, liksom. Moster nämner att de var så ivriga att höra sin morfar berätta att de upprepande undrade: ”Mor, har inte morfar kommit än, har inte morfar kommit än…”. Nils brukade hålla söndagsskola nere i Arild.

En annan händelse med koppling till morfar var hans insatser i samband med kraftigt snöfall. Det hände att det kommit så mycket snö att Maja och Kerstin (m fl) fick svårt att ta sig pulsande ner till Arild och småskolan innan man hunnit ploga. Deras far Hans stövlade då före så att de kunde gå i hans fotspår. Men när de kom till Vingholtet tog morfar över och så samgick man ner till stora Arildvägen. Barnen gick sina första två skolår nere i Arild.

Vingholtet hade en stor trädgård, där allehanda nyttigheter odlades. Detta var ju självhushållets tid. Potatis och grönkål, vinbär och krusbär, plommonträd (små, blå plommon). En gris gick och plocka i sig maskrosor och mållor, man fick ägg från hönsen. Man levde mycket på saltat, torkat och rökt kött; den torkade fisken var oftast sill, torsk eller flundra. Vingholtet saknade ko och häst. Här fanns ett brygghus. Här fanns en ganska grund brunn som låg längst ner i trädgården, ”med vatten från Kullaberg”. När grundvattnet var högt kunde man enkelt skopa till sig lite vatten.

Nils hade en del problem med astman.

Bengta kom från ”Lars Pers” i Bräcke. Föräldrarna hette Jöns och Elna Nilsson. Bengta föddes 1853, systern Johanna 1855 och brodern Sven 1857. Märkligt nog dog de med samma tvåårsintervall: Bengta 1947, Johanna 1949 och slutligen Sven 1951.

Bengta var flitig med att sticka strumpor och sy skjortor till både män och barnbarn. En annan specialitet var seden att baka ”pumpernickor”. Den rätta stavningen var nog pumpernickler. Säger moster Kerstin.

Moster kommer vagt ihåg att ”mormor” berättat om hur en väldigt tragisk olycka inträffat i släkten. Det var bröder som segla på olika båtar (var de farbröder eller kanske morbröder till Bengta?? Vet ej). Så möttes de ute på Nordsjön och man hälsade, flaggade på något vis som hälsning. Men sen gick det helt galt. Olyckan var framme, man måste ha rammat varann. Bägge bröderna lär ha omkommit. Osäkert hur gick med fartygen. Någon måste ju dock ha överlevt och kunnat berätta. En annan broder förolyckades när han fick näsblod.

Moster nämner om att hon efter att ha diskat upp hemma ofta gick upp till mormor. Där var det dags för kaffe med pumpernicka och slätt vetebröd. När man så duka av kom moster på att ”mor behöver mig” och gick tillbaks hem. Varför det då? Jo, där satt mor och far och drack kaffe i sin tur. Det var bara för Kerstin att haka på här också. Fast visst undrade man ibland om hon inte redan druckit hos mormor. ”Man var väl lite illmarig” säger Kerstin.

Johanna, Bengtas syster, ”var så klen, så klen” och bodde alltså på Vingholtet. Hon var originell på sitt vis och satt ibland och rökte pipa. Men hon satt inte helt sysslolös utan hjälpte till med lite av varje. Bland annat stoppade hon en hel del strumpor och hennes virkande har resulterat i ett flertal fina sängtäcken och dukar.

Morbror Sven

Bengtas bror Sven, ”morbror Sven”, gick som tidigare nämnts på sjön, ofta med sin svåger Nils. De fiskade också tillsammans när det blev tid för det.

Sven gifte sig med Johanna Fex från Lerhamn. Efter bröllopet gick han ut på sjön och fick efter ett tag reda på att Johanna väntade deras barn. När Sven kom i land väntade honom en tragedi. Både Johanna och barnet hade dött i barnsäng. Vilket hårt slag. Det påstods att morbror Sven inte gick på sjön efter detta, men det lär visst inte helt ha stämt.

Sven var ett tag lantbrukare. Han ägde gården upp längs Lilla vägen mot Arild (vid dammen, på höger sida om vägen). Denna lantbrukartid varade nog bara något år. Sen gick han nog ut på sjön igen. Morbror Sven bodde senare på Vingholtet med sina syskon och sin svåger. Han sov uppe i ett ouppvärmt rum på andra våningen, med gaveln mot söder. Värmen steg av sig själv dit upp. Blev det för kallt fick han samsas med de övriga trappan ner.

Ordet ”hialös” är något förknippat med just morbror Sven (han var mor Ellens morbror!). Detta visade sig i lite olika sammanhang. När han var ute på sjön tillsammans med svågern Nils kunde denne be honom att gå till andra sidan när de angjorde en hamn. Det blev kanske lugnare så. Carl Eric Agardh har egna minnen av ”hialösheten” i samband med biskötsel. På Vingholtet hade man nog 7-8 bikupor. Och när det var dags för Sven att plocka hem honungen så var han lite slarvig och hastig av sig och klämde ofta och retade upp bina. Någon gång blev Carl Eric ditkallad och fick försöka rycka in istället för Sven. Carl hade bättre hand med de små bevingade vännerna. Moster förklarar Svens kynne med att han hade ”Pilablod” i sig.

Annars var morbror Sven godmodig och barn satt gärna i hans knä. Han fungerade också som söndagsskollärare i missionsföreningens lokal i Brunnby. Han kunde förresten även spela gitarr. Sven var fadder till moster Kerstin och ”skämde bort henne”. Han skänkte henne en fin bibel som han i sin tur fått av en Brunnbybo som varit över i Amerika. Sven brukade ofta komma och bjuda på karameller.

Moster återger en episod när hon och syster Maja varit tillsammans. När de fick syn på morbror Sven sprang Maja fram till honom och berätta att Kerstin var så taskig mot henne. Då tog Sven tag i Kerstin och skulle väl visa vad han tyckte om ett sådant uppträdande. Men då blev det visst i sin tur för mycket för Maja: ”Du får inte röra min syster, inte!”

Sven gifte inte om sig.

Bengta och Nils barn var som nämnts Ellen, Jakob och Georg. Vi talar om mormor Ellen lite längre fram och tar nu först upp några kommentarer kring hennes bröder.

En parentes. I barnens uppväxt hade man det ganska trångt uppe på Vingholtet. Några gånger hände det att en person från Råå, som brukade resa med till sjöss med morbror Sven, kom med sitt knyte och stannade på Vingholtet ett tag. Barnen var inte helt förtjusta. Det lär visst ha hänt att de sjöng följande strof när Råå-bon äntligen gav sig av: ”Vintern drar bort, skiljas är svårt, men när du packar ihop, följer dig glädjerop”. Oj då.

Jakob

Jakob levde stora delar av sitt liv i Viken och han arbetade som lots i Öresund. Han bodde då, när han tjänstgjorde, ofta på fyrskeppet Svinbådan utanför Helsingborg. Man fick visst inte ha son-namn som lots (Christiansson) så därför tog han namnet Kristén. Han gifte sig med moster Olga (som hade en bror i Ingelsträde som var stins) och de fick de tre barnen Maja Britta, Stig och Gösta.

Ellen och Jakobs familjer träffades relativt sällan. Avstånden gjorde delvis sitt. Då och då kom dock morbror Jakob och hälsade på. Antingen tog han bussen eller så cyklade han istället. Morbror Jakob brukade nyttja en del av sin semester till att hjälpa sin syster. Flertalet av husen, längorna har målats av honom. Detta gäller inte minst gamla affären.

Ett lite roligt minne av Jakob har moster Kerstin i samband med att han kom hem och stötte till vid skörden. Avläggaren drog fram över havrefältet och la av sädesstråna i avskilda ”bitar”, i mängd passande till en kärve. Moster och Maja skulle rulla ihop avlägget, sen skulle mor Ellen och morbror Jakob binda ihop. Moster tyckte synd om sin mor och lade var tredje eller var det var femte nek över till Jakobs rad. Men… när han upptäckte detta blev han mer än lovligt arg och försökte jaga i fatt lurerskan! Kommer moster ihåg.

När Jakob lämnade Brunnby fick han ofta sill med sig hem.

Georg

Georg gick på sjön. Han gifte sig med Anna som troligen kom från Västervik. De bosatte sig i Kalmar och fick barnen Linnea (1904) och Nisse (1906). Som nämnts gick Georg på sjön, drabbades olyckligtvis av brusten blindtarm och dog redan 1908, bara 25 år gammal. Han hann komma tillbaks till Kalmar innan han dog.

Bengta och Nils tog på begravningen och i samband med den bestämdes det att den tvåårige Nisse skulle följa med sina farföräldrar hem, medan Linnea stannade hos sin mor Anna. Modern gifte senare om sig med en trevlig karl som hette Nils. Enligt moster. De fick en gemensam son som hette Gustav.

Linnea kom senare att jobba i en bokhandel och hörde till de självutnämnda ”svartstrumporna”. Förklara det den som kan. Tyvärr drabbades Linnea som många andra av tuberkulosen. Hon kom in på sanatorium men kunde sen friskförklaras. Efter det vistades hon en tid i Brunnby, vilket dessvärre skulle föra med sig tragiska följder. Tuberkulosen var inte helt borta, utan blommade fram igen. Linnea dog 1929 och blev inte äldre än sin tidigt bortgångne far. Mer om denna sjuka längre fram och hur den även drabbade Hans och Ellens familj.

Nisse växte alltså upp på Vingholtet och betraktades närmast som syskon av Hans Birger, Carl Eric, Maja… Moster nämner en gång när mor Ellen kallade på Nisse för maten var klar. Ellen sa: ”Arbete befordrar hälsa och välstånd”. Då kontrade Nisse: ”Välståndet har jag inte sett och hälsan kan jag inte yttra mig om!”

Nisse kom större delen av livet att gå med olika båtar över haven. Han fick så småningom tjänstgöra som steward, jobbade i köket och hade ansvar för mathållningen. Han gifte sig med Greta och fick döttrarna Berit och Lisbet. Nisse och Greta köpte hus i Nyhamnsläge.

Varför Nisse var så mörk? Nja, moder Anna var visst ganska mörk, även Linnea var så. Kommit in lite mörk dominansfärg i släkten där någon gång.

 

Brunnbyhemmet

Bernhard och Kerstin Agardh

År 1800 föddes Hans Wilhelm Agardh. 1836 vigdes han med Christine Nilsson (född 1815). Dessa fick ett flertal barn. Äldst var Bernhard Lorentz som föddes 1837, varefter några barn dog i tidig ålder. Två bröder som fick leva en längre tid var Johan Nathanael och Carl Hjalmar.

Släkttavlan över Agardh – Klinghammer kan lämna översiktlig information. Hans Wilhelm flyttade till Brunnby efter det att han gift sig med Kristina, som hörde till klockaresläkten i Arild. Det lär ha varit denna Kristina som först öppna en affär i Brunnby – även om man nu tvingades ha entrédörren på baksidan av huset.

Bernhard föddes alltså 1837 och dog 1912 i ansiktskräfta. Hans fru, Kerstin Jönsson, föddes 1840 och dog först 1937.. Kerstin kom från en stor familj med hela nio flickor: Johanna, Anna, Bendikta, Botilda, Anette, Eva, Kerstin, Maria, Gustava (Elisabet Hernströms mor!) och en pojke, Adam.

Moster berättar att Bernhard uppträtt på ett bra sätt i samband med att en kvinna här i Brunnby blivit sjuk och omyndigförklarad. Barnen, som hette Ester, Sigfrid och Anders, auktionerades ut i tre olika hem. Kvinnans tillhörigheter hade auktionerats bort. Men så hade kvinnan blivit bättre och kunnat ”komma tillbaks”. Då tyckte Bernhard att hon minsann skulle ha tillbaks sina möbler mm. Så han spände hästen för kärran och lämnade dem gratis tillbaks.

I en annan episod nämner moster att hon fått för sig att farfar Bernhard var lite grinig och envis. Men då hade hennes kusin Kerstin Bergfelt replikerat att så var det då inte. Han kunde visst det vara rolig och det hade en gång hänt att han ställt sig på vardagsrummets bord och dansat.

Under ett samtal med en predikant lär Bernhard ha blivit spord ”om man fått en ny kyrkoherde?” ”Jo, då”, sa Bernhard. ”År det måntro en kristen?” frågade då predikanten. ”Ja, det ska vi bedja, det ska vi hoppas, det ska vi tro” var Bernhards svar. Detta var en tid när det fanns missionshus på flera olika håll.

Bernhard och Kerstin fick fem barn, Hanna (född 1867), Thilda (1869), Hans (1872), Lisa (1874), Maja (1885). Hans var alltså enda sonen och det var också han som så småningom fick överta affär och lantbruk. Det lär dock ha varit så att fader Bernhard inte var så villig att släppa ifrån sig affären, vilket höll på att leda till att Hans lämnat Brunnby och att förälskelsen i Ellen aldrig blivit något mer än en ungdomsförälskelse. 1909 gifte de sig dock och kunde slå sig ned i affärshuset.

Det nämns att Bernhard i samband med sin ansiktskräfta varade så starkt och luktade illa att han låg i rummet vid Brygghuset. Elisabet Hernström har berättat att hon som nyutexaminerad sjuksköterska var med om att byta på såren.

Kerstin överlevde sin man med hela 25 år. Hon bodde i västra delen av Brunnbyhemmet. Här fanns även faster Lisa och ibland ett hembiträde som hjälpte till. Kerstin var en rar kvinna och gick gärna och prata med blommorna och fåglarna, med Gud och med barn som kom inom hörhåll. Ibland lär hon ha undrat ”varför Gud låter mig leva så länge”. Då brukade Carl Eric eller någon av hans syskon svara att ”det var säkert för vår skull”. Moster nämner att hennes mor Ellen en gång sagt att hon ”aldrig hört sin svärmor säga något ont ord om någon”.

Hanna

Hanna gick på bibelskola och utbildade sig till bibellärare. Hon var hela livet ogift. 1929 flyttade hon hem till Brunnbyhemmet för en längre tid och bodde då tillsammans med farmor Kerstin och faster Lisa. I farfars testamente hade det stått att Hans skulle ärva hemmet, men att änkan och ogifta döttrar skulle ha fri dispositionsrätt under sin levnad. Hans med familj fick då flytta till gamla affären. Faster Hanna arbetade en del för Israelsmissionen, vilket även faster Lisa gjorde. Någon sommar tog de emot fattiga barn från just Israel.

Kring 1940/41 flyttade dock Hanna till sin lillasyster, faster Maja och levde helt för Solvångs-barnen. Som kommer att nämnas senare ”förestod” faster Hanna ett hus i Ängelholm (Rebbelberga) för Ingegerd, Rigmor och Majken. Huset hade köpts in av deras föräldrar Christian och Maja Nilsson (sedermera Skärby). Men här var även Hans Birger och Carl Eric inkvarterade under deras Ängelholmstid. Moster inbillar sig att det nog varit en festlig syn när faster Hanna ”jagade syskonbarnen på gåsarad genom Ängelholm”.

Thilda

Thilda bodde under sin uppväxt uppe hos släktingarna Sörensson i Viskafors. Det var här hon träffade sin man Karl Gunnarsson, som var präst. Viskafors var en plats de verkade i en längre tid. Enda barnet var Kerstin som gifte sig med dövstumprästen Hilding Bergfelt. Kerstin Bergfelt var den äldsta av kusinerna. De bosatte sig sen i Kungälv.

Kerstin och Hilding fick två döttrar, Marianne och Birgitta. Birgitta dog redan i 50-årsåldern i cancer.

Lisa

Faster Lisa (Louise) gick i sin ungdom på slöjdskola och jobbade även viss tid som slöjdlärare. Dessvärre inträffade en händelse som helt skulle förändra hennes liv. Hon lär ha ramlat mycket illa över tröskeln in till sin fars affär och på något vis fått grava skador på ryggen. Allteftersom åren gick blev hennes tillstånd sämre och hon fick senare sitta i rullstol.

Någon tid hade faster Lisa hand om posten intill gamla affären, hon var med andra ord poststationsföreståndare. Senare flyttades posten till Brunnbyhemmet. Först var posten i den stora ingången, sen flyttades den till ”kontoret”. Posten var bara öppet vissa tider, men man fick nog också ”komma i otid”. Tiden var en annan.

Lisa behövde senare en hel del assistans och när hon bodde med farmor Kerstin i Brunnbyhemmet fanns ofta ett hembiträde till hjälp. Eva Klint (Rune Gustavssons mor) passade upp under en tid. Faster Lisa dog 1934.

Maja (Maria Kristina)

Yngst av syskonen var Maja som föddes först 1885. Hon blev nog ganska bortskämd och farfar Bernhard var speciellt svag för henne.

Maja (Maria Kristina) gifte sig med Christian Nilsson (bror till Anders Nilsson, Elsies far). Christian gick som många andra mycket på sjön. Under tiden ställde och ordnade faster Maja på många sätt. Hon hade en ko, en liten häst, getter, illrar mm.

Kort tid efter det att de gift sig brann huset ned (1914). Då fick de bo i Brunnbyhemmet medan nutidens Solvång tog form.

Äktenskapet ledde till sex barn, nämligen Ingegerd, Rigmor, Majken, Nils Bertil, Rolf Gunnar och Lena. Barnen lekte en hel del tillsammans med Hans och Ellens barn. Moster minner sig att Solvångarna nästan alltid hade en massa upptåg för sig, spelade pajas och gick på. De hade nog ganska roligt. De träffades väl mest i samband med födelsedagar.

Moster kommer ihåg att hon och syster Maja någon gång fick en ”exotisk”, annorlunda klänning av farbror Christian.

Brunnbyhemmet

Hans och Ellen Agardh

Hans Agardh föddes 1872 (dog 1956) och Ellen Kristiansson 1881 (dog 1952). De gifte sig i mars 1909 och fick sex barn: Hans Birger 1909, Carl Eric 1911, Maja 1914, Kerstin 1915, Nils Göran 1918, Per Olof 1923.

Hans och Ellen hörde till de ungdomar som var aktiva i en väckelse som svepte fram över bygden under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Man träffades ofta, sjöng mycket och i nästan alla hus var där någon som var med i denna rörelse. Det kunde vara långa karavaner med lövade skrindor på väg till missionshuset i Varaslöv, som var något av väckelsens mötescentra. Missionsföreningen var alltså en viktig samlingspunkt för ungdomsgänget.

En annan aktivitet som återkom var vandringar på Kullaberg. Dråpliga kort med breda hattar och långkjolade kvinnor kan ses. Man hade i regel någon speciell vandringsstav, där inristningar av namn kunde ses.

Åldersskillnaden mellan Hans och Ellen var ju nio år, men trots det hade de ganska tidigt fattat tycke.

Vi vet ganska lite om Hans´ uppväxt. Ganska säkert fick han hjälpa till både i affären och i lantbruket. Han lär sen ha gått på en skola i Kristinehamn. Som bekant ville inte hans far Bernhard lämna över vare sig affär eller lantbruk, så Hans var visst på väg att lämna Brunnby igen. Men då löste det sig på så vis att Hans fick arrendera affären, medan Bernhard behöll lantbruket. Det lär dock ha blivit så att sonen Hans fick betala en dräng som hjälpte fadern med lantbruksarbetet.

Hemslöjdskola

Ellen fick i sin ungdom gå på Vinslövs hemslöjdsskola under två terminer. Därefter undervisade hon ett tag Ebba Gyllenstierna från Krapperup i sömnad av olika slag. Hon vistades sen något, några år i hushåll på olika håll, huvudsakligen i Skåne. Hon var i Lund ett slag, någon längre tid på Ovesholm, sen även i Svängsta. En visdom från den tiden var att om hon själv fick några flickor så skulle de slippa ta jobb som tvingade dem att komma i en dylik ”mellanställning”. Det var ju i regel hos ”finare” folk hon arbetade, hon skulle vara länken mellan personalen och finfolket och bl a sitta med och hjälpa barnen vid bordet. Det tyckte hon var jobbigt och gav henne blandade upplevelser och erfarenheter.

När förhållandet till Hans nästan verkade rinna ut i sanden (Hans´ systrar var lite jobbigt negativt inställda) erbjöd Ellens morbror Sven att betala för henne om hon ville gå en lärarutbildning på Landskronaseminariet. Men då vände det som sagt och 1909 ståtade bröllopet med Hans.

I samband med bröllopet kommer moster ihåg att farbror Attan (Johan Nathanael) hade så lustigt över att Hans ”gifte sig i galoscherna”. Det var nämligen så att det regnat kopiöst under en tid i samband med att giftermålet skulle gå av stapeln. Det blev t o m så blött att man fick skära, klippa granris och lägga i gyttjan som bildats innan kyrkan. Nästan som vid begravning på den tiden. Hans hade därför galoscher på sig och dessa glömde han förstås att ta av sig när han väl kom inomhus. Han hade väl annat i huvudet just då.

När Ellen och Hans gift sig flyttade de in i affärshuset. Barn föddes efterhand, pojke, pojke, flicka, flicka, pojke, pojke. Det var säkert mycket att stå i. Ellen fick ju stå för hushållet och skulle ordna mat mm för både make, barn, dräng, affärsbiträde och hembiträde. Kunde nog kännas ganska tungt ibland.

Normalt arbetade dock inte mor Ellen i affären eller ute i lantbruket. Hon kunde dock vid tid ge en hjälpande hand exempelvis vid skörden av säden eller vid betupptagningen. Den sistnämnda kunde ofta infalla samtidigt med Ellens födelsedag den 18 oktober. Hon var däremot inte alls inblandad i mjölkningen, vilket däremot Carl Eric och Kerstin vissa tider hjälpte till med.

Ellen hade ganska många väninnor, varav de flesta var ogifta. Framförallt var det tant Emma (Göransson) och hennes systrar tant Fina och tant Erika. De bodde på gården Berea vid vägen mot Krapperup. Deras bror Karl blev skogvaktare i Småland och den andre brodern, Martin, hade en arrendegård längre mot Krapperup till. Slutligen fanns den äldste brodern Idoff som tjänstgjorde som lärare i Viken. Föräldrarna till barnen Göransson hette Göran och Katarina Månsson.

Andra ungmör i Ellens bekantskapskrets var Ester Svensson och Nanny Svensson. Dessa betydde säkert mycket för Ellen. Bästa kompisen Emma var förresten ofta avundsjuk på Ellen som slapp arbeta så mycket ute i lantbruket. Ellen hade ofta mer tid över för handarbete. Man kan förresten undra varför så många flickor gick och var ogifta. Var det måntro för att många pojkar gick till sjöss?

Man hade som nämnts på annat håll ofta behov av extrahjälp. Flera olika jungfrur passerade revy, moster minns bland annat Anna från Matteröd och Tilda Petterssons dotter Margit. De fick sova i jungfrukammaren, mosters eget sovrum nu i slutet på 1900-talet.

Moster nämner om att på midsommarafton gick pigor och tjänstefolk till Himmelstorp, till Haga. Man skulle ju plocka sju blommor och lägga under huvudkudden. Ett annat sätt att lista ut vem den tillkommande skulle bli var följande recept: Man tog ett glas vatten från Görse källa. I glaset hälldes en äggvita och detsamma ställdes under sängen för att stå där hela natten. Nästa dag kunde man så spå in i framtiden, om pojkar, prinsar, slott mm.

Affären utarrenderad

Hans blev efterhand alltmer engagerad i kommunens verksamhet. Detta var en av anledningarna till att han arrenderade ut sin affär mellan 1920-30 till sitt biträde Einar Nyhlén. Antagligen tyckte han att det var tungt att driva affären och hoppades få hjälp från någon i sin barnaskara när de väl blivit lite äldre.

Det kommunala arbetet var nästan oavlönat, men Hans var med om att dra fram det elektriska till byn, sak samma med telefonens uppbyggnad. Moster kommer ihåg att hennes far ett tag hade hand om inte mindre än åtta olika kassor. Det var fattigvården, barnavården. Det kunde inbegripa både Arild och Mölle. Det kunde gälla kommunen eller kyrkan. Ett kommunalkontor inrättades i början på 1940-talet.

En viktig sidoinkomst kunde istället införskaffas via den kontakt Hans hade med sin farbror Hjalmar Agardh i Ängelholm. Denne drev ett stort grossistföretag (ägde nästan ett helt kvarter mitt mot lasarettet, fast på andra sidan Rönneå). På vilket sätt som Hans hjälpte till på är kanske oklart. Hände det att han ibland bodde i Ängelholm, fast det kunde väl knappt fungera med så stor familj.

Bilade han till staden mån tro. Hans hade nämligen införskaffat en Ford modell 1923, med sufflett och allt. Denna lånades senare ut till de uppväxande ungdomarna.

1920 flyttade familjen från affärshuset till Brunnbyhemmet. Det var i detta sammanhang som trädgården med rosor och låga buxbomhäckar anlades. Anläggare var Carl Lundkvist från Krapperup. ”Hörnpelarna” i all buxbommen var Taxus, alltså idegran.

När utarrenderingen av affären var slut startade Einar och Alma Nyhlén en konkurrerande affär. Detta möjliggjordes genom att Hans´ bäste vän Martin Göransson gick i borgen för Nyhlén. Hans hade velat att Einar skulle ta över en ledig affär i Arild, men så blev det alltså inte. Situationen kändes tung för far Hans.

Mellan åren 1929 och ca 1941 bodde familjen åter i affärshuset. Därefter lämnade faster Hanna hemmet och Hans och Ellen med hemmavarande barn flyttade sen för gott tillbaks till Brunnbyhemmet.

Julen

Till julen hörde mycket mat. I god tid slaktades en av de egna grisarna. Som slaktare fungerade Axel Nilsson.

Korv tillverkades, lungkorv och den hängdes upp i taket vid spisen. När man ville ha rökt korv skickades den iväg. Leverpastej och revbensspjäll var ett måste. I glasburkar konserverades köttbullar och kotletter. Blodkorv hörde också till julen. Och skinkan skulle saltas och rökas, varefter den hängdes upp på vinden.

Julen innebar också storbak, fast det vara bara två gånger per år som man ställde till med ett sådant. Ris skulle brytas och användas för att värma upp ugnen i god tid. Tant Ester hjälpte ofta till och baka och kusin Nisse var en hejare på att älta degen. När man elda fick man hålla rent med hjälp av en lövkvast som doppats i vatten.

När man gräddat bröden färdigt lade man dem till förvar i sädesbingarna. På det viset höll de sig färska en längre tid. De brödsorter som bakades var sursött, grahamsbröd, grovt och vanligt bröd. Man fick en härlig skorpa på bröden när de torkat över natten.

En bakugn fanns även i röda längan.

På juldagens morgon gick de flesta på julottan. Den började kl 6. När kyrkbesökarna tog sig till kyrkan, gåendes eller kanske med släde om det var snö, mötte överallt tända, levande ljus i fönstrena. Folk kom på kyrkvägarna från Krapperup och Arild. Ellen stannade oftast hemma och såg till ljusen. Där brukade hon sjunga ”Var hälsad sköna morgonstund”. Morfar var kyrkvärd.

Barnen

Moster nämner att visst var hennes föräldrar barnkära. Hans hade gärna ett barn i knät om inte två och vem smälte inte för hans fingjorda strutar med kandissocker. En något ovanlig omsorg om sina barn visade han när dessa ville spela kula inomhus. Hur skulle man fixa en hålgrop… jo, då var det bara till att skära ett ovalt hål i själva korkmattan. ”Vilken far hade gjort det” undrar moster Kerstin.

Barnen fick mycket tid till att leka och busa, men de fick även hjälpa till en del… exv i lantbruket. ”Visst hade vi ofta mycket roligt” kommenterar moster Kerstin. Föräldrarnas devis var att de gärna fick ta med sig sina lekkamrater hem, men däremot ville de inte att man rände på andras gårdar. Kamraterna tyckte förstås att det var spännande med affären och de olika varor som kom och gick. Som tidigare nämnts var Nisse på Vingholtet något av en extrabror. Naturligtvis var fotboll en rolig sysselsättning. Även flickorna var med, moster fick dock oftast vara målvakt. Dög väl inte till annat, muttrar hon. Systern Maja var den som alltid fick förtroendet att titta till småsyskonen.

Trädgården var en återkommande arbetsplats, framförallt skulle gångarna skyfflas.

Moster Kerstin upprepar flera gånger att hennes storebröder gärna ville bestämma. Priset tog nog Hans Birger när han erbjöd sin mor att betala för en halv meter längre tyg till flickornas kjolar. Han tyckte väl det var pinsamt att desamma nästan slutade ovanför knät.

Hans Birger, Carl Eric, Maja och Kerstin fick vid flera tillfällen låna sin fars Ford och åka iväg på utflykter. Det kunde vara en färd upp till Småland och besök hos Karl och Betty Göransson. Eller en tur söderut till Simrishamn och Nanny Svenssons svägerska. Moster kommer ihåg att de gjorde besök vid Stenshuvud. Någon gång var utfärdens mål endast Ängelholm, men det var ändå viktigt att matkorgen packades och togs med.

De två äldste bröderna kom dock något ifrån sina två systrar när de började läsa i Ängelholm. Calle tog realen, medan Hans Birger hoppade över sista året och istället började på Läroverket i Helsingborg. Han blev klar där 1929, samtidigt med att Nils Göran dog i tuberkulos. Maja och Kerstin läste till realen i Höganäs.

Per Olof kallas på ett svartvitt kort för ”Gladman” och det var visst också ett passande ord. Som yngste man på torpet blev han nog lite bortskämd, speciellt efter Nils Görans tragiska död.

Lockens grund och hunden Vappo

Sommartid var bad ofta en nödvändighet. Ibland lyckades Maja och Kerstin utverka lov att bada tillsammans med Elsie m fl redan på förmiddagen, kanske mellan 10 och 11.30. Doppen togs nästan alltid vid Lockens grund i Arild.

På söndagarna hände det att hela familjen drog sig ner till sjön och till Lockens grund. Även Vappo, hunden alltså, fick följa med. Vappo var den stora favoriten, en stor sankt Bernards hund. Den levde i ett flertal år, men omkom tragiskt när den på något sätt satt i sig en ståltråd.

Nils Göran

Det femte barnet, Nils Göran, föddes i Röda längan. Förlossningen var svår. Det visade sig ganska snart att Nils Göran var en pojke med rika gåvor. Han hade mycket lätt för att lära. Däremot kommer moster Kerstin ihåg att han ofta ville härma vad hans två storasystrar gjorde. Det uppskattades inte.

Nils Göran föddes 1918 och dog så tidigt som 1929, bara 11 år gammal. Orsaken var att han blev smittad av tuberkulosen och det var troligen den friskförklarade kusinen Linnea som smittade honom. Även Hans Birger (kom långt senare på sanatorium en tid) och övriga syskon smittades, men aldrig så allvarligt.

Nils Görans liv gick inte att rädda, smittan hade gått upp till hjärnan och han dog redan samma år som Linnea. Kort före hans död kommer moster ihåg att (troligen) Hans Birger sagt: ”Det väntar vi av dig, Nils Göran, för du är familjens geni”. Då ska Nils Göran ha svarat: ”Nej, det får ni inte vänta av mig, det får ni vänta av Per Olof”.

Nils Görans död skapade förstämning i hela bygden. Lärarinnan Signe Persson kom till begravningen med alla sina elever. De sjöng ”Tryggare kan ingen vara”. Dessutom hade lärarfrun Sigrid Jönsson diktat ihop ett helt poem som hon läste upp. Början och slutet var som följer:

”Ett sorgebudskap i nejden går att lille Göran är lagd på bår Och vänner sörja både stora, små att han så snart skulle från dem gå … … … Hav tack Nils Göran för vad vi fick tack för din redliga barnablick En liten tid och vi ses igen för Kristi skull uti himmelen”

Nils Görans tidiga frånfälle tog hela familjen hårt. Mor Ellen fick ovanpå sorgen ibland höra att det var hennes fel att pojken dött, eftersom hon låtit kusin Linnea bo hos dem.

                                                                              Janne Johansson & Maria Johansson