Artikeln publicerad i Sydsvenska Dagbladet Snällposten N:r 45 Söndagen den 16 Februari 1936

Skånska mannar:  Carl Adolph Agardh

När Talis Qualis hälsade sin gamle lundavän Gustaf Ljunggren välkommen i de artons krets lät han tanken gå till ”de äldre starka stämmorna” på Lundagård, vilka nu voro tysta, och han manade fram Tegnér och Agardh, Hagberg och Thomander. Det var en ståtlig fyrväppling av snille och intellektuell glans.

Bärarna av de två första namnen voro särskilt förbundna. De kommo att nämnas vid varandras sida både i livet och i minnet efter sin bortgång. Agardh var två år och ett par månader yngre än Tegnér – född i januari 1785. På samma dag skrevo de in sig vid Lunds universitet, den 4 oktober 1799. Deras banor gingo jämsides, fastän den ene var humanist och diktare, den andre företrädesvis naturvetare. Samma år, 1812, blevo de professorer, Tegnér i grekiska, Agardh i botanik och praktisk ekonomi. I prästeståndet kommo de bägge att kämpa för sina idéer. Den ene som den andre kallades till den vittra parnassen, och båda gingo från vetenskapen över till kyrkans högsta ämbeten. Mer än ett dussin år överlevde Agardh sin vän; han dog som biskop i Karlstad 1859.

Agardh var född i Båstad. Släkten hade flyttat in från Holstein. Sällan har en ung man lagt i dagen en mera mångsidigt lysande begåvning än Carl Adolph Agardh. Inga gränser tycktes det finnas för hans snilles räckvidd. Hans vetenskapliga alstring omfattar matematik och botanik, ekonomi och teologi. På algernas område blevo hans forskningar banbrytande, och han hör till den botaniska vetenskapens främsta märkesmän i alla tider. I samband med sin offentliga verksamhet framträdde han också som en snillrik tänkare i spörsmål rörande samhällsliv och uppfostran. Han var i hela sin gärning en sällsam blandning av empirisk forskare och romantisk naturfilosof i Schellings art. Man har liknat honom vid Almquist och vid Geijer. Det religiöst ideella är parat med den borgerliga liberalismens krav på nya himlar och en ny jord. I sin ungdom hade han stått den nyromantiska diktningen nära. Skald i vanlig bemärkelse blev han väl inte, men hans ord kunde få diktens flykt och färg och fägring. Med full rätt säger han i sitt inträdestal i Svenska akademien, att naturforskaren i sina stora ögonblick ”står på gränsen af skaldens fädernesland, det oändligas rike”. Det lider intet tvivel, att hans fantasis gåva som arv tagit sig uttryck i dottersonens, Gustaf Frödings, diktkonst.

Agardh gjorde sig även mångfaldigt nyttig i praktiska ting; - i hans professur inbegreps ju även ekonomi. Skånska hypoteksföreningen, Skånska brandförsäkringsinrättningen och Sparbanken i Lund ha alla i väsentlig mån honom att tacka för sin tillkomst. Nu den 20 februari ha hundra år gått sedan den förstnämnda av dessa anstalter fick sitt reglemente fastställt av k. m:t. På visat sätt har Agardhs namn just i dessa dagar sin aktualitet. Att ställa fram hans bild är i alla fall en behaglig gärning.

Såsom ordens konstnär, talets besjälade mästare lär Carl Adolph Agardh ha varit stor, hänförande, nästan utan like. Ingen finnes nu kvar av dem som i andakt lyssnat till honom. Vi måste nöja oss med de bortgångnas vittnesbörd. De ha mycket att säga. Den annars så skarpe P. G. Ahnfelt har i sina ”Studentminnen” nästan bara varma och högt stämda ordalag, fastän Agardh alls inte visat sig särskilt blid mot brodern, botanikdocenten Nils Otto, och tillika var minst sagt reserverad mot den förtrolige vännen Thomander. Paulus Gustaf vittnar om Agardh, att ”hans föredrag var i den tiden briljant och den store författaren värdigt. Redan hans son de voix var behaglig. Ett mera välljudande organ har troligen aldrig klingat i Karolinas lärosalar. Under hans behandling blommade allt i glödande färgprakt. Ehvad han läste öfver den exotiska florans mest yppiga alster eller öfver Skandinaviens anspråkslösa ormbunkar och alger, hörde man honom gerna. Som talare täflade han med sjelfva Tegnér i förmågan att hänföra. Hans årliga 1 majtal mins jag väl. De voro liksom den gryende vårens förstlingsoffer, doftande af allmodrens finaste lifslukt. Vår och ungdom, naturens och mensklighetens eviga föryngring, var ett tema, som ingen förstod att variera bättre än Agardh”.

Ahnfelt, som ju inte precis berett sig plats bland de allra yppersta sanningsvittnena, påstår, att Agardh förskaffat sig sitt prebendepastorat ”genom en afhandling om Johanneiska gräshopporna och vildhonungen”, och han berättar, att han endast en gång hört Agardh predika. Det var på jubeldagen 1830 i sällskap med Thomander och Nils Otto, och de tre vännerna kommo till det resultatet, att de ”fingo temligen flack naturalism till lifs”. P. G. Ahnfelt upphörde emellertid aldrig att skänka Agardh sitt erkännande och sin beundran. Fränden Otto, vilken ju slutade sina dagar som biskop i Linköping, har i sina memoarer fäst uppmärksamheten på att P. G. så sent som i den anonyma smädeskriften ”Biskopsvalet i Lilla Salamanca” harangerat Hans Högvördighet Biskopen i Karlstad med de vackra orden:

Du enda snille på biskopsstol, Som eger snille och kraft derjemte…

En av Agardhs främsta lärjungar, algologen och uppsalaprofessorn J. E. Areschoug, som i Vetenskapsakademiens levnadsteckningar gjort reda för sin store lärofaders verk, har en skildring av Agardh i katedern. Han bör vara vederhäftig, och hans ord förtjäna att höras: ”Agardhs förmåga som föreläsare var utmärkt och föredraget anslående. Ämnets rediga och öfverskådliga gruppering, det flytande språkets skönhet och renhet, den vackra och klara röstens, efter ämnets vigt, musikaliskt afpassade höjning och sänkning, – till och med de efter ordens mening lämpade uttrycken i föreläsarens blick – alla dessa egenskaper gjorde, att den, som en gång hört honom föreläsa, aldrig kunde förgäta intrycket deraf”.

F. F. Carlson betygade om Agardh i sitt svenskakademiska minnestal, att ”i hans stil fanns ingenting dunkelt, ingen kantighet, ingen svulst. Allt bar stämpeln af skönhetens klarhet och jemnhet”. Till yttermera visso yttrade han också, att ”uttalet var så vackert, att man skulle trott honom född i ett landskap, der svenska språket talas i dess största renhet”. Skånskan åtnjöt synbarligen även då vanrykte hos dem däruppe, och stämningen var vederbörligen besvarad. En gång 1830 skrev Agardh till vännen Tegnér och besvor honom att lämna bidrag till en påtänkt lundensisk litteraturjournal och inte till den ”sibiriska” tidskriften Svea i Uppsala. Sibiriskt var då vad som nu heter samojediskt, - det kan ju vara hugget som stucket!

Förhållandet mellan Agardh och Tegnér har upprepade gånger berörts och kommer ytterligare på tal. Även om skalden ingalunda var blind för sin käre väns brister, satte han henom oerhört högt, och mer än en gång har han bragt vännens snille hyllning. I ett brev 1830 skrev han: ”Agardhs namn som vetenskapsman är näst Berzelii det största i Norden och går, som guldmynt, öfver hela den bildade verlden”, ”han är ett verkligt geni, fullt af nya träffande idéer”; ”hans framställning är full af färg och lif och intryck”. Vid flera olika tillfällen stämde Tegnér möte mellan sig och ”Blomsterkungen” uppe på diktningens höjder. Mäktigast har han skänkt ord åt sin värdesättning i sitt ståtliga svar på Agardhs inträdestal i Svenska akademien 1831:

… Välkommen bland oss, fast du inte hör Till diktens folk, som sväfvar utan styre Emellan himlen, som det dock ej når, Och jorden, der dess fot ej finner fäste. Du hör till vetenskapen, och din sångmö Är sanningen, men kring dess gudalemmar Det skönas purpurmantel kastar du I rika veck, och blixtrande idéer Som ädelstenar lysa på dess bräm …

Från skaldernas Esaias är steget rätt ansenligt till Achatius Kahl. Men ingen har nog likväl så troget och redbart bevarat åt eftervärlden bilderna av Tegnér och hans samtida i Lund som den gode stadskomministern, teologie doktorn, schartaubeundraren och swedenborgaren. Vad han har att förtälja om Agardh äger därför sitt obestridliga värde. Han säger bl. a., att A. ”nedlade i sitt föredrag tankens klarhet, hjertats värma, fantasiens rikedom och snillets blixt”. Själva föredraget får betyget att ha varit ”klart, redigt och systematiskt, fastän någon gång förenadt med en viss virtuositet, ja med en fervor eller impetus animi, som skulle kunna kallas Romersk eller åtminstone Romantisk. Hans bevissätt är naturligt, logiskt bindande. Tankarne tyckas sjelfmant flyta ur ämnets källa och följa på hvarandra i lycklig sammanhang och skön ordning.” Uppenbarligen var Carl Adolph Aagardh en man, som förstod att skaffa sig hög värdering i skilda väderstreck.

När Agardh 1834 lämnade sitt kära Lund för att tillträda biskopsämbetet i Karlstad, behövde han ingalunda ändra livsriktning eller justera om värdena. Hans – den store naturvetenskapsmannens – inställning till spörsmålen hade städse varit religiöst betonad, och han hade från begynnelsen sett på företeelserna med samma åskådningssätt som när han sedermera vid en botanisk sammankomst i Kristiania yttrade, att överallt ha naturvetenskaperna ”upptäckt en tanke, ett oändligt förstånd, som ordnat naturen till ett helt, som nedlagt uti allt ett ändamål och för detta ändamål anvisat de nödvändiga medlen. Ytterst komma de öfverallt till ett högsta väsende, allvist i tanken, allsmägtigt i handlingen, till hvad det menskliga hjertat kallar Gud och hvad filosofiska forskningen betecknar med det absoluta.”

Självklart är, att stiftschefen kom att i någon mån få en annan syn på biskopssysslans utövare. 1826 hade han skrivit till Tegnér, kort tid efter det att denne flyttat in på Östrabo: ”Biskopsembetet har visserligen något oändligen högt; men då kan det väl ej tagas, som våra biskopar taga det, som en uppsigt öfver orimliga dogmers helgd, som en blott inqvisition på tänkesätten, som en blott tillbakahållande makt. En gång sliter civilisationen dessa länkar af dogmer och pådiktade förvillelser. Det är biskoparnas skuld, om den blifver då ateistisk, i stället för kristen; om de ej insett, att sjelfva kristendomen är blott moralitetens poesi, och att de dogmer, som de anse för det vigtigaste, ej äro annat än troper och figurer uti det stora poemet… Ortodoxien, religionens chrysalid, dess skal, hvarur den sträfvar oupphörligt att utveckla sig, är vår tids, eller rättare, vårt eget lands olyckligaste fenomen”.

Den nye biskopen kastade sig genast in på den livsuppgift som blivit hans. I sitt minnestal yttrade Carlsson några betecknande ord: ”Mästare i en vetenskap, gjorde han sig till lärljunge i en annan, och han satte sig sjelf, i ordets egentliga bemärkelse, i skola hos en af den teologiska fakultetens lärare för att inhemta det ebreiska språket. Redan efter fjorton dagars arbete var han så långt kommen, att han gjorde sin lärare frågor, hvilka denne erkände sig ej kunna besvara.”

Det gick duktigt framåt med de exegetiska studierna, och de sköttes med den kritiska skärpa, som satte sin prägel på allt det Agardh tog sig före. Redan 1839 kunde han inrapportera till Tegnér, att han använde alla sina lediga stunder till att arbeta på en ny bibelöversättning, ”emedan den som man gör i Upsala, såsom allt vad man der gör, är lika så usel som orimlig”. Han väntade bara på att få ett nytt boktryckeri färdigt för att börja tryckningen av Första Mosebok och Matheus.

C. A. Adlersparre har omnämnt den säkerligen rätt vanliga uppfattningen, att Agardh ”aldrig bort lemna sin befattning i Lund, der han var en utmärkt lärare, för att i Wermland blifva en passabel biskop”. Han replikerar, att ”Agardh hade en talrik familj att försörja, och omtanken för dess väl bestämde hans steg”. Emellertid bemödade han sig uppe i Karlstad att med allt nit sköta sina stiftsvårdande plikter. I ett brev till Tegnér yttrar sig Wingård skämtsamt om honom: ”Om din misströstan om episkopatet höll på att förstöra min hierarki, fick denna nytt lif genom besök af Agardh. Han är lyckligtvis en high-church-man äch värre hierark än jag”.

Även på biskopsstolen behöll Agardh en fri och hurtig syn på himmelskt som på jordiskt. Det är riktigt uppfriskande att höra, hur han blottar sitt hjärta för Tegnér: ”Jag anser visst ej symboliska teologien vara hållbar, men jag anser att man skall låta hvar och en behålla sin tro, det är dess heligaste rättighet. Det är ej orätt att vederlägga den, om man så vill; men det är nedrigt att undergräfva den, som Lundska teologerna göra. Är ej detsamma, om jag är katolik, reformert eller luthersk, ja äfven socinian, blott jag är det af hela min själ! Det är icke på hvad man tror, men att man tror, som saligheten beror… Äfven hvad man anser absurdast i vår uppenbarelse medgifver en förklaring och kan uppfattas på ett skönt och poetiskt sätt. Sjelfva den utskrattade historien om Bileams åsna är något beundransvärt skönt, när det uppfattas på det sätt det bör.”

I sitt praktiskt teologiska tänkande och handlande var Agardh nog långt ifrån alltid helt följdriktig. Utan att vara elak skulle man i någon mån kunna på honom själv tillämpa vad han en gång ironiskt yttrade, att ”Svenskarna äro icke konseqventa i annat än att göra inkonseqvensen till princip”. Hans livsåskådning och tillämpningen av densamma företedde emellertid all den originalitet som man ägde rätt att vänta av ett kynne som hans. Med outtröttlig styrka förfäktade han den meningen, att alla de symboliska böckerna, med undantag för augsburgska bekännelsen, för den svenska kyrkans vidkommande blivit avlysta av riksdagen 1809. Bestämt motsatte han sig, att kyrkan kallades evangeliskt-luthersk. Den var helt enkelt evangelisk. Augsburgiska bekännelsen hade författats av Melanchton, och därför skulle det snarare heta evangeliskt-melanchtonsk, ”om man kunde gifva den gudomliga lära vi bekänna namn efter en menniska”. För Agardh var Melanchtons ”mildare och tålsammare mening” vida att föredraga framför Luthers krassa uppfattning om människan såsom ”en stock eller sten eller gyttja”, helt bunden av synden. Våra egentliga bekännelseskrifter såg han i 1811 års kyrkohandbok, 1819 års psalmbok och den Lindblomska katekesen, särskilt i den av Wallin företagna bearbetningen. Han avskydde både det norrländska läseriet och Schartaus ruskiga djävulstro och ville inte veta av ”svärmeri och vidskepelse”. För honom stod det klart, att ”Gud velat göra för menniskorna redan detta lifvet så skönt och behagligt som möjligt”, och med glödande sinne pekade han på ”faran för Svenska kyrkan genom införandet af ascetiska religionsbegrepp”. Han ville ha ”monopolium mot Judarne” för att hindra dem från att bli ”ett folk inom folket, en stat inom staten”. Den katolska propagandan önskade han stävja genom tjänliga lagar, och han kunde ej finna någon anledning att till baptisternas gunst avskaffa den lagen, ”att hvarje barn i Sverige skall inom en viss tid, och en ganska kort tid, vara döpt”. ”För min del”, sade han, ”anser jag denna lag vara förestafvad av stor vishet och hög menniskokärlek”.

Tegnér, Agardh och Heurlin, som tillsammans med de andra ”herbergisterna” skalkats och samrått i det gamla Lund, kommo med tiden att råkas uppe på Sions höjder, ”haltande” säger Tegnér om sig och Agardh. Vad särskilt den senare beträffar, gör den som nu innehar Thomanders biskopsstol gällande, att han som biskop ”näppeligen var på sin rätta plats”.

I prästeståndets förhandlingar kom Agardh att deltaga vid ett betydande antal riksdagar. Mellan den första och den sista var det mer än tre årtionden. Han var i regel mycket verksam och brann av lust att komma nyttiga saker åstad. Så berättar C. A. Adlersparre, att han vid 1840 års riksmöte begärde ordet ej mindre än 132 gånger ”och merändels för att med sakrika och vältaliga anföranden bestämma besluten”. I fråga om just denna riksdag skriver annars den förträfflige C. W. Liljecrona i sin dagbok, att Agardh på förhand uppgivit, att han ämnade ”hålla sig passift”. Liljecrona tillägger försiktigt: ”betyder förmodl. Att han i löndom ämnar vara verksam. Han och Morén äro brouillerade”.

Om Agardh som riksdagsman synas meningarna ha brutit sig ganska skarpt. Alla voro nog tämligen överens om att han både ville och mäktade uträtta något. Men det torde vara rätt oomtvistligt, att han inte hade något överdrivet angenämt sätt att umgås med sina medmänniskor i politiska angelägenheter, folk månde ställa sig som motståndare eller anhängare. F. F. Carlson är förstås i sin akademiska parentation företrädesvis sympatisk: ”upplysande i utskottsöfverläggningen, fruktad i ståndsdebatten, var han varm för de mål han omfattat, men blev aldrig någon motståndares personliga fiende”. Ja, den saken bör man nog låta vara osagd. Det gick helt visst i Stockholm som i Lund, och Otto Ahnfelt har säkerligen rätt, när han såsom en av Agardhs svagheter fastslår ”den häftighet och oresonlighet, med hvilken han grep in i de akademiska fejderna, och den partilidelse, som då fördunklade hans eljest så klara blick”. Från skilda håll har det vitsordats, att han på grund av sin impulsivitet och ombytlighet ej kunde finna sig i några partiskrankor eller nå fram till någon ledande ställning.

Det är ungefär samma sak som C. A. Adlersparre uttrycker i andra ord, när han säger om Agardh, att ”i presteståndet var han alltid något misstänkt”, och sedan fortsätter: ”Han var reformator i allt, utom i det som angick kyrkan. Här var han ortodoxlutheran och konservatif. Men så mycket mer var han reformator i annat. Han lät aldrig binda sig, gick ej i konklaver till partiernas ledare, tog ej emot befallningar i någon fråga, der han hade en egen mening. Derföre stod han alltid isolerad inom det högvördiga ståndet”.

Sin självständighetskänsla och sin ovilja mot att gå i flock och farnöte har han själv vid upprepade tillfällen understrukit. ”Det måste finnas en viss latitud, inom hvilken individualiteten måste ega rätt att röra sig, och lemnas icke denna, så måste allt förstelna, både hjerta, förstånd och vilja”, säger han i ett brev och i ett annat: ”min sjelfständighet har jag aldrig kunnat och aldrig velat afsäga mig, äfven mot priset att stå väl med ena sidan, då jag nu icke stått väl med någondera”.

Agardhs vedersakare voro honom ingalunda blida. Man finner ej sällan hårda ord i tidens brev och dagböcker. Den i sina memoarer alltför ofta grundligt obehaglige Henrik Reuterdahl talar i samband med 1834 års riksdag om att Agardh ”utmålade de lundensiska theologernas ofog i sina vanliga falska färger”. Han får tillika smädetiteln ”Carlstadsbiskopen Agardh, opålitlig i ord och uppgifter, opractisk och sviksam. När något skulle göras.” Det gällde prästbildningen, - vi komma tillbaka till saken. När Agardh 1836 kom med en skrift i frågan, drog Reuterdahl i härnad: ”Det var mig ej möjligt att tiga. Af handlingarne utgaf jag en granskning, som med fullkomligt lugn, utan all ohöflighet, men med en viss hånande förnämhet sönderplockade Agardhs och hans medhållares theologiska visdomslära”. En ganska skön själs vittnesbörd! Reuterdahl påstår, att när vid kröningen 1844 en del andliga skulle hedras med teologie doktorshattar, ville Agardh och några andra inte promoveras av Wingård utan anhöllo hos k. m:t att bli doktorer utan promotion. ”Lumpen småsinthet, som icke heller hade framgång”, säger Reuterdahl.

Vågorna gingo ofta höga kring Agardh. Om den nämnda boken i prästbildningsfrågan skrev Tegnér från Östrabo till Reuterdahl: ”Agardhs bok häröfver har jag ännu icke fått (bed Gleerup skicka mig den) men efter hvad jag hört innehåller den, efter vanligheten, idel impraktabla förslager”. På tal om Agardh och Thomander har Liljecrona för den 30 oktober 1840 antecknat vissa rykten om att Thomander ”höll på att öfvergå till regeringens parti”. Utan vidare avlivar han dem i dessa bryska ordalag: ”Den mannen har för mycken politisk klokhet att tillintetgöra sin framtid genom ett dylikt obetänkt steg. Han har Agardhs exempel att spegla sig i, huru det går äfven ett snille, då man ej vet att hålla sitt politiska fat i helgelse.”

I behandlingen av tidens bägge stora politiska frågor tog Agardh verksam del. 1840 års departementalreform hade hans gillande. Beträffande representationsfrågan ställde han sig avvisande mot tvåkammarsystemet. Detta skulle – menade han – ”samla eldbränderna till ena huset, men bortföra eldsläckningsämnena till det andra”. Hellre såge han då ett system, där de olika elementen finge till inbördes friktion förenas i samma kammare. I L. J. Hiertas riksdagssamlingar från 1840-41 heter det, ”att professor C. A. Agardh sökte i ett långt anförande från både naturvetenskaplig och historisk synpunkt visa ståndens berättigande och föreslog ett 5:te stånd, ´Medelståndet´, för medelklassen”. Vid riksdagen 1844-45 skall Agardh ha uttryckt farhågor för att reformen skulle medföra ”presterskapets upphöfvande och religionens avskaffande”. Ol. Im. Fåhraeus uppgiver i sina ”Skildringar ur det offentliga lifvet”, att Agardh betonat, att ”då syftet för en på riktiga grunder stäld representation bör vara riktadt åt framtiden eller det fortgående, ansåg han alltså bevakandet af för framtiden viktiga intressen icke kunna ske af enskilda såsom sådana, utan af representanter för korporationer (yrkesklasser), enär dessa voro oföränderliga, under det att deras medlemmar omvexla”. Denna klassvalsprincip fann Fåhraeus ”åtminstone delvis eller såsom förmedlande villkor väl var förtjent att betänkas”.

Såsom riksdagsman kom Agardh i rätt stor utsträckning att syssla med nationalekonomiska spörsmål. Vid alla lägliga tillfällen passade han på att med England som exempel påvisa gagneligheten av ett statsskuldsystem såsom ”i alla rigtningar befordrande nationalförmågan”. Logiken var densamma som han utvecklade i Skånska Correspondenten den 6 aug. 1834. Han skrev då: ”Sätter jag mig i skuld, så beror det på användandet, om jag kan amortera denna skuld till min fördel eller ej. Lånar jag penningar och lägger dem i lysande kläder, så är jag förlorad, men lägger jag dem i något produktift yrke, så kan jag icke allenast amortera min skuld, utan äfven vinna förmögenhet. Skuldsättningen är då en orsak till min uppkomst.”

I Skånska Correspondenten var Agardh under tidningens första år en trägen medarbetare. Bl. a. skrev han en mycket beaktad uppsats om ”Opinionens magt”, däri han erinrade höga vederbörande om åtskilliga tänkvärda saker såsom att ”det behöfves mera mod att höra sanningen än att våga lifvet” och att egenkärleken att ha rätt är starkare än egenkärleken att lefva”.

Ett storverk har Agardh skapat på gamla dagar. Det var det väldiga arbetet ”Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige”, som under samarbete med C. E. Ljungberg började utgivas 1852 och som avslutades först efter Agardhs död. Själv har han i storvulna drag, idérikt och fantasifullt givit en bild av Sveriges land och folk och i kraftigt besjälade ord framlagt sina tankar om vad han anser rikets sannskyldiga väl kräva. Han säger sig ha ”skrifvit boken efter intryck för tillfället med sympatetiskt bläck, hvilket ej blir läsligt utan vid eld. Den som ej läser den vid elden af kärleken till fosterlandet må lemna den oläst”. Denna skildring av våra minnen och av ”detta ännu ungdomliga lands” anlag och framtidsmöjligheter bäras av en utomordentlig nitälskan. ”Hvarje folk har”, säger han, ”en viss bestämmelse i verldshistorien”, ”och den skandinaviska folkstammen är bestämd för något särskildt och vigtigt ändamål i en, om än aflägsen framtid”. ”Statsekonomiens föremål”, yttrar han vidare, ”är icke rikdom, utan kraft hos nationen att bevara sin sjelfständighet”. ”Tendensen af min skrift”, heter det i ett brev till Adlersparre, ”är att teckna ett stort och mäktigt Sverige, ett ideal, jemte vägen, som det skall gå för att hinna dit.”

Vi nämnde prästutbildningsfrågan. Här motsatte sig Agardh med all makt den 1831 vidtagna anordningen att de blivande prästernas kunskaper skulle prövas av teologisk fakultet. Han fann saken klandervärd från både kyrklig och akademisk synpunkt och höll före, att denna angelägenhet borde liksom förut vara domkapitlens och gymnasiilärarnas omsorg. Redan 1827 hade han skrivit till Tegnér: ”Du vill hafva tjenstemän lärda. Äro de lärda tjenstemännen dugliga? Till och med lärda prester äro odugliga prester”. I en uppsats förklarade han en gång, att ”de, som uträttat mest inom församlingen, hafva ej varit de lärdaste, men de frommaste, de mest religiösa”. Den frihet i tänkesätt, som hörde akademien till, kunde ej gälla de unga män, som skulle bli den svenska kyrkans präster. ”Vigtigt är det”, säger han, ”vigtigast af allt, att Läraren i kyrkan sjelf tror hvad han lärer. Hycklarn är föraktlig öfver allt; men hycklarn i religion är det nedrigaste. Som jorden bär och som himlen hvälfver sig öfver”.

1828 insattes Agardh i den stora kommitté, som hade i uppdrag att förbereda en reform av rikets hela undervisningsväsen. Den var ej mindre än tjugotre man stark, och utom Agardh sutto där bl. a. Wallin; Järta, Tegnér, Geijer, Berzelius, Hartmansdorff, Wingård o. s. v. Inom kommittén blev Agardh den främste målsmannen för den moderna uppfattningen. Han ville ha endast en skola, den allmänna medborgerlighetens, men inom denna flera linjer för att tjäna de individuellt olika anlagen. Med väldig entusiasm kämpade han för sina idéer, och kommittékamraterna hänfördes mer än en gång av hans lågande vältalighet. Wingård har berättat för Areschoug, att de ofta voro ”tvungna att afbryta ämnet eller sammankomsten, annars hade vi blifvit förledde att gå in på hans åsigter”. Med tiden kom Agardh att stå tämligen ensam och fick nöja sig med att i utförliga reservationer framlägga sin mening. Tegnér kallade det för, att han ”tvådde sin händer i trycksvärta”.

Agardh hade hyst den innerliga förhoppningen att komma tillbaka till Lund såsom biskop efter Reuterdahl. Carlson nämner i sitt minnestal, att ”han skulle hafva räknat en sådan förändring, om den inträffat, såsom sin högsta jordiska lycka” och fastslår tillika, att ”med smärta men ock med undergifvenhet bar han slaget, då denna förhoppning släcktes”. Vid valet erhöll Thomander 139 röster, Agardh 123 och E. G. Bring 104. Den förstnämnde blev utnämnd. I gamla Lunds jord ville emellertid Agardh vila. På Östra kyrkogården reddes hans grav, och däröver står ett väldigt monument med en av C. G. Qvarnström utförd bronsbyst.

Sin skånska hembygd älskade Agardh innerligt. Om Båstad, den härligt belägna ”stadsfläck”, som sett honom födas, talade han gärna. Ännu på gamla dagar berättade han med fröjd om sitt stolta barndomsminne av medborgarnas käcka bragd när de 1788 tillbakaslogo ett ryskt anlopp. Till sinnet var han anstolt skåning. När han efter biskopsutnämningen nedlade inspektoratet över Skånska nationen, yttrade han ord, som ännu ha klang:

”… Må Skånska Nationen aldrig förlora ur sigte, att denna Akademi blef stiftad endast för Hennes skull. Vetenskaperna vexa på hennes egen jord. De andra akademiska Nationerna äro välkomna och hedrande gäster. Hon är värden i huset. De andra Nationerna kunna fritt öfvergifva Sveriges Carolina. Hon ensam kan det icke. Det är således Skånska Nationen, som jemförelsevis bör gifva denna Akademi sin karakter, sina seder, sitt rykte och sin glans. Medvetandet häraf skall alltid gifva styrka och enhet åt den Skånska Nationen; och om Lunds Akademi är den dyrbaraste klenoden för det rika, et sköna, det redliga Skåne, som ensam af Skandinaviens provinser badar sina stränder i vesterns och österns vågor och sina fält i södra solens strålar så måste sönerna af detta land aldrig förgäta, att hos dem ligger dess framtid, hos dem dess förhoppningar och dess ära. Farväl.”

Åtskilliga av Agardhs idéer blevo illa åtgångna av hans samtida. Man gjorde sig lustig över hans mångfresteri och hans dristiga tankar. Det skrattades åt hans planer på en särskild livränteinrättning för kvinnor och hans lyriska hyllning av damernas företräden. För honom var kvinnan ”en förädling, en förfining, en sublimering af mannen”: ”Betraktar man qvinnans egenskaper dels fysiologiskt, dels psykologiskt, så kan ej nekas, att hon icke blott till hela sin kroppsliga varelse, utan äfven till sin andliga, framställer sig såsom det finaste, lifligaste, känslofullaste och skönaste på jorden”. Inte minst Agardhs statsskuldsteorier förlöjligades i Svenska literaturföreningens tidning av ingen mindre än Hans Järta. Tegnér åter, som oftast har sett klart, sade ironiskt, att man ”fruktade för stasobligationer såsom ett spöke och ville icke blott vara fattig, utan äfven alltjemt förblifva det för den äran att lemna sina efterkommande ett inteckningsfritt elände”.

Paradox är ett ord, som ofta hördes, när Agardhs namn var på tal. Men det förhöll sig nog så som W. F. Palmblad yttrade, att även när Agardh bygger på osäkra premisser, finner man dock överallt hos honom ”väckande och fruktbringande idéer”. F. F. Carlson framhöll, att ”man må icke förgäta, att såsom paradoxalt visar sig i förstone allt nytt och att utan en sådan strid mot tillförne häfdvunna föreställningssätt gifvas inga framsteg”. C. E. Ljungberg, Agardhs medarbetare, erkände, att ”de idéer, som ur Agardhs penna framsprungo, voro icke alltid för ögonblicket fullt praktiska och mången anmärkning kunde göras vid delar deraf”. Men tillika stryker han under, att ”mycket af hvad Agardh tänkt och velat skall, trots allt hvad man deremot invändt, gå fram till fullbordan, och mycket deraf har redan, fastän i allmänhet under främmande namn, vunnit seger, om också få minnas eller erkänna hvarifrån det utgått”. C. A. Adlersparre förklarade sig i högstämda ord ”öfvertygad om att historien en dag skall erkänna honom såsom ett af de mest kolossala, mångsidiga och älskvärda snillen, en af de trägnaste arbetare i vetandets tjenst, en af de varmaste värnare af sitt fosterlands ära och det svenska folkets framåtskridande i bildning och sjelfständighet, som någonsin trampat den svenska jorden”. Tegnér fick nog till sist rätt i sin förmodan att ”Agardh stod ett århundrade framför sitt tidehvarf”. Detta omdöme kan ju ha sin alldeles särskilda giltighet nu inför hundraårsminnet.

Alfred Fjelner 

Sex olika bilder med C A Agardh + en bild över Karlstad illustrerar den stora artikeln som täcker något mer än en hel tidningssida. * C.A.Agardh. (Efter pastell av P. Lindberg. I Lunds universitet). * C.A.Agardh som biskop. (Efter samtida träsnitt). * C.A.Agardh. (Byst av C.G.Qvarnström. På gravmonumentet i Lund). * C.A.Agardh som ung. (Efter gravyr av Bouchardy). * C.A.Agardh 1823. (Efter teckning av L.H.Roos). * C.A.Agardh (Efter samtida litografi). * Karlstad på Agardhs biskopstid. (Efter samtida träsnitt).